För alla som är besatta av Mad Men kommer nu en film som ger perspektiv på den framstegsivrande och melankoliska tidsandan ifrån Kaliforniens horisont (och är inte avsnitten i säsong två där Donald Draper gör en utflykt till det utopiska drömlivet där borta i väster helt underbara). En enda man bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn ifrån tidigt sextiotal och berättar om den sista dagen i en äldre homosexuell professors liv. Hans livskamrat har just dött i en bilolycka och han ser ingen mening i tillvaron samtidigt som denna depression ger honom en förmåga att se saker och sammanhang helt klart.
Colin Firth är naturligtvis född att spela den här rollen med sin naturliga stelhet och strikta sätt. Att debutregissören Tom Ford är modeskapare märks också. Han har verkligen njutit av att få till de rätta tidsmarkörerna i allt ifrån heminredning till kläder (och inte minst arkitektur). För en person som jag, som är besatt av Kalifornien och den här epoken, är den här filmen rena julafton.
Men samtidigt saknas kanske det där lilla extra som gör att filmen blir en utmärkt stilstudie och karaktärsdrama, men inte ett mästerverk. Jag är lite kritisk till att regissören inte förhåller sig friare till den litterära förlagan. För precis som i boken är allt utmärkt fram till avslutningen som inte är tillfredsställande, utan nästan pinsam (vilket dock kanske var författarens avsikt). Men varför gnälla, En enda man är ändå en av årets bästa filmer. Den beskriver en tid där allt var perfekt på ytan men där många människor var helt förtvilade inombords.
Fotnot: Om jag nu ska gnälla lite mer så måste jag säga att det var en miss att låta Julianne Moores härligt utlevande men sorgsamma rollfigur spela Serge Gainsbourg på skivspelaren. Så hippa var inte ens tjusiga och bedagade lyxfruar i det tidiga sextiotalets Kalifornien, men kanske i Frankrike däremot.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar