Jag vidhåller att Bee Gees är ett underskattat och orättvist baktalat band. Kanske var de för ojämna och produktiva för sitt eget bästa, men under sextio- och sjutiotalen spelade de in mycket bra musik. Allra bäst var bröderna Gibb under deras förlöjligade disco-period under andra halvan av sjuttiotalet. Gruppen gjorde då sin tredje (eller fjärde comeback) efter att först ha börjat med smörpop, för att sedan bli mer progressiva, för att därefter nästan se karriären rinna ut i sanden.
Disco-satsningen visade sig vara ett genidrag (även om det var Philly-soul som bröderna var inspirerade av). Deras fem "discoalbum" är i stort sätt utmärkta och allra bäst är Bee Gees – Main Course från 1975. Albumet innehåller både deras kanske främsta ögonblick, den episka Nights on Broadway och singelettan Jive talking. Resten av albumet är minst lika bra (om inte bättre) och alla som anser att disco är en lättviktig genre bör lyssna på Main Course. En skiva som innehåller sällsynt sofistikerad, arrangerad, komponerad och framförd musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar