lördag 30 maj 2009

Hemsökt.

Hade tidigare bara läst Fight club av Chuck Palahniuk, men plockade upp Haunted som tunnelbanebok, och ångrar det inte. Den här märkliga blandingen av novellsamling och metaroman från 2005, är explosivt bra och experimenterar med litteraturens gränser utan att vara akademisk jobbig. Ett gäng förhoppningsfulla författare in spe samlas på en övergiven teater för att få det lugn och ro som behövs för att få koncentrationen att skriva. Väl där går den inte som de tänkt sig och de blir fångna i en otäck situation som de delvis har skapat själva.

Det berättelsen är dock bara ramhandlingen som varvas med de berättelser som bokens huvudpersoner skriver. Dessa små noveller tillhör i flera fall det bästa som jag någonsin läst. De är otäcka, provocerande och framförallt tänkvärda. Flera av dem skulle mycket väl ha kunnat fungera som grundstoft för egna romaner. Det säger en del om det överflöd av geni som Palahniuk måste besitta för att kunna slösa så generöst med sina idéer!

fredag 29 maj 2009

Stockholm by night.

Såg just en fantastisk dokumentär på SVT som belyste Stockholmsnatten utifrån en mängd aspekter (både de roliga och mindre roliga). Vilka människoöden och vilken kontemplativ tematik. Mästerligt, men det enda problemet var att den var för kort.

torsdag 28 maj 2009

Ytterligare en bok om Robert Zimmerman.


Behöver världen verkligen ännu en bok om Bob Dylan. Man kan ju fråga sig det, för Minnesotasonen lär innan sin död slå rekord i antal publicerade verk om hans liv och musik. Nå, jag kunde inte låta bli att läsa den här nyligen till svenska översatta Dylanboken med det föga originella namnet Bob Dylan, av den tyska litteraturprofessorn Heinrich Detering. Det känns kul att få läsa någon som skriver om populärkultur och inte är amerikan eller britt. Deterings akademiska och europeiska förhållningssätt ger nya perspektiv. De biografiska detaljerna kände jag redan till men Detering lyckas i sin blandning av levnadsteckning och tolkning ge nya tankeväckande perspektiv på flera Dylansånger (till exempel visar han hur Just like a women mycket väl kan handla om en homosexuell). Bob Dylan är en man som alltid legat steget före, varit på väg bort och vägrat göra det förväntade. Samtidigt verkar han ha haft ambivalens inför sin egen betydelse och genialitet, vilket han först nu på senare år har kommit över. Boken avslutas med den hoppinvigande tanke att Dylans bästa låtar kanske ännu inte är skrivna!

onsdag 27 maj 2009

The Brothers Bloom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om The Brothers Bloom. I början känns den sökt och inställsam i sitt poserande. Men sakta vinner filmen (om två lurendrejare till bröder som vill åt en rik arvtagerskas förmögenhet) över mig. Kläderna och rekvisitan som kan vara de snyggaste som på länge har sett på en bioduk hjälper självklart till, och jag blir alltid imponerad av suggestivt foto och fina europeiska miljöer. Men främst är skådisarna som gör den här pretentiösa kuppfilmen till en sådan njutning att se. Två av mina absoluta favoriter Adrien Brody och Mark Ruffalo spelar brödraparet med bravur. Rachel Weisz är dessutom helt bedårande som kvinnan de ska lura. Hon och Brody är så gulliga ihop att man nästan smällar av. Jag misstänker starkt att filmen har charmat mig och att det egentligen rör sig om ett luftslott. Men i sådant fall är det ett luftslott med förvånansvärt mycket substans!

tisdag 26 maj 2009

Hunter S Thompson på svenska.

För att vara en sådan populär skribent (och karaktär) så är det konstig att Hunter S Thompson knappt varit översatt till svenska. Men nu har Reverb förlag uppenbarligen börjat med det och först ut var Gonzos amerikanska genombrott Hells Angels från 1966. Ett klassikt "New Journalism" - reportage enligt legenden, men jag tycker inte att Hells Angels åldrats något vidare. Det blir rätt långdragget och pseudointellektuellt som den så kallade nya journalistiken tyvärr ofta var. Naturligtvis var det här dynamit vid publiceringen och Thompson skalar effektivt av motorcykelgängets påstådda glamour (och visar att de blev projektioner för fascination och rädsla i medelklassamerika). Han verkar nästan ta dem för en kuriös dagslända men som alla vet blev historien en annan. Ett faktum som gör att den här boken när den är som bäst, inte blir något mer än ett historiskt dokument (som troligtvis skulle ha glömts bort om inte författaren några år senare nådde världsberömmelse).

söndag 24 maj 2009

Palme del II.

Del 2 av Kjell Östbergs Palmebiografi är här. Den första delen har jag faktiskt inte läst, men kan bara konstatera att uppföljaren som behandlar Olof Palmes år som statsminister 86-90 är en stor besvikelse. När vinden vände är illa skriven och saknar svung i språket. Precis som ofta är fallet när en akademiker ska skriva populärhistoria så blir det torrt och trist. Det värsta är att Östberg kommer med ytterst lite nytt. Är man intresserad av svensk politisk historia har du läst det mesta förut. Boken är tematiskt indelad, vilket är ett stort misstag och det gör att privatpersonen Palme kommer på undantag. Det antyds att han nästan hade en dubbelbottnad natur, briljant och extremt intelligent men även argsint och ofta en rätt misslyckad taktiker som politiker. Det var under Olof Palmes tid som statsminster som den socialdemokratiska hegonomin på alla plan började att brytas sönder. Synd att dessa och flera andra intressanta aspekter förtigs eller slarvas bort (och snälla Göran Hägg, kan inte du skriva den biografi som Olof Palme förtjänar).

lördag 23 maj 2009

Allt för henne.

Man vet att en thriller är bra när den inte känns lång. Går det undan så har filmmakarna lyckats i sitt uppsåt. Den franska filmen Allt för henne som hade premiär igår uppfyller dessa kriterier. Det känns som den tar slut nästan när den har börjat och får en att sukta efter mer. Egentligen är filmen om en man som planerar att frita sin fru från fängelset (där hon sitter oskyldigt dömd för mord) inte alls så märkvärdig. Men den har en puls och framförallt en slags minimalism som alltid utmärker de bästa franska thrillers!

fredag 22 maj 2009

Vad jag pratar om när jag pratar om att springa.

Min nya favorit Haruki Murakami senaste alster är blandning av essäsamling och memoar. What i talk about when i talk about running ger en bild av hur central motionen är i Murakamis liv. Han skriver att de dagliga träningar inför maraton och triathonlopp är en förutsättning för att han ska kunna (och orka) skriva sina böcker. Mannen har utan tvekan en fantastisk självdisciplin och bokens styrka är hur den visar att de flesta långvariga författarskap kräver hårt arbete och fasta rutiner. Just anekdoter rörande skrivandet är roligast att läsa, Murakamis filosoferande rörande löpning fastnar ibland i upprepning och självgodhet, även om hans motionsbudskap fungerar som inspiration.

torsdag 21 maj 2009

Detektivbyrån goes theremin!

Var och såg utmärkta instrumentala duon (fast en trio på scen) Detektivbyrån på ett fullt och stökigt Debaser Medins i kväll. Spelningen kändes lite speciell och det märktes att bandet hade förberett det här giget lite extra. Det känns hoppingivande att grupp som spelar halvknepig instrumental musik kan nå ut till en sådan stor publik. Det mest imponerande var dok att de båda medlemmarna behärskade världens coolaste instrument, thermin. Det enda instrument där utövarna inte rör själva instrumentet (det handlar om att spela på ljudvågor). Det bidrar till att ge soundet en extra dimension!

Detektivbyrån har för övrig en finfin hemsida med mycket godis: http://www.detektivbyran.net/worldofdetektivbyran/Welcome.html.

onsdag 20 maj 2009

Det amerikanska löftet.

Den svenska journalisten Martin Gelin följde Barack Obamas presidentvalskampanj från start till mål och har nu skrivit en bok om sina iakttagelser. Obamas seger ser i efterhand både otrolig och förutbestämd ut, men Gelin pekar på att han fyllde ett vakuum som hade uppstått av många amerikaner längtan efter något att tro på. Obama var annorlunda än de vanliga konsultdrivna politikerna och efter åratal av vanstyre från Bush tog han en chans som gick hem. Det mest uppenbara med Det amerikanska löftet är att Obamas kampanj fungerade "nedifrån och upp" och att kampanjarbetarna spelade en lika stor (om inte större) roll än kandidaten.

Den här typen av gräsrotskampanjer har tidigare i amerikansk historia krossats hårt när det börjat hetta till, men den här gången gick det vägen. Det fanns ett drag av profesionalitet, där man vågade satsa på nya grepp. Just beskrivningen av kampanjmekanismerna och framförallt på fältet rapporter med Obama - supporters är bokens styrka. När Gelin hänger med gruvarbetare i West Virgina, åker bil med New York - kids som åkt till Ohio för registrera väljare eller befinner sig mitt i en kokande svart kyrka i South Carolina, förstår man bredden av Obamas bedrift. Han gav det amerikanska folket tillbaka möjligheten och tron på att själva forma sitt öde!

tisdag 19 maj 2009

The way home.

Den stora Washington DC - skildraren George Pelecanos har nu nästan skrivit tjugo böcker och kan knappast längre kallas för en underdog inom den amerikanska kriminallitteraturen. Hans pinfärska bok The way home har som alltid sin styrka i det sociala patoset, betoningen av moral och den enskildes val, samt hur vardagen ser ut för de hårt arbetande och vanliga människorna i den amerikanska huvudstaden. För mig har även hans böcker börjat fungera som en slags årlig lägesrapport från DC (det nuvarande tillståndet är att det ständigt blir bättre men att våldet och orättvisorna finns kvar).

Dessvärre måste jag säga att The way home inte är en av Pelecanos bättre romaner. Det känns som han trampar vatten lite och jag får en känsla av att ha läst det förut. Viss förnyning skulle vara önskvärd. Speciellt då här när hans vanliga perfektion i karaktärsutmejslandet haltar. Historien om några fd tonårsförbrytare som försöker leva ett hederligt liv, krystas till av en smörig far/son - relation. Och själva "crime" elementet har sällan känts mer oengagerade. Men visst det är alltid trevligt att läsa Pelecanos, men kanske borde han vidga horisonterna lite. Hans kollega Dennis Lehane har ju börjat skriva stora episka amerikanska romaner och det är något även Pelecanos borde ha kapacitet till!

lördag 16 maj 2009

Den röda ballongen går igen.

Finfina DVD-importbolaget Studio S har sett till att Le voyage du ballon rouge från 2007 har fått svensk distribution under den dumma titeln Höst i Paris. Filmen sägs vara en hyllning till den klassiska och oöverträffade kortfilmen Den röda ballongen från 1956. Denna homage har redan fått halvstatus av en modern klassiker, men jag har svårt att förstå varför. Filmmakarna använder den röda ballongen som en gimick för förhöja en högst ordinär fransk pratfilm. Det känns rätt skamlöst faktiskt och fungerar mest som ett cineastiskt skämt. Och de bästa scenerna kan du se i trailern!

fredag 15 maj 2009

Cadillac (Chess) Records.

Först ett klargörande. Det är skivbolaget Chess som den här filmen handlar om. Titeln Cadillac Records är en lite klumpig syftning på de flashiga bilar som bolagets artister brukade få istället för royaltys (och gärna köpte för de pengar de drog in). En av filmens stora förtjänster är annars att den pekar på det ruffel och båg som byggde upp den amerikanska skivindustrin. Leonard Chess skivbolag var en pionjär inom svart musik, men de medel han använde var inte alltid sjysta. Musiken var dock gudomlig och banade vägen för 60-talets rock och soul.

Det vimlar av omsorgsfullt utmejslade artistporträtt i den här filmen som trots karaktären av historielektion inte är tråkig. Eammon Walker gör exempelvis en obehagligt svaveldoftande Howlin Wolfe, medan Jeffrey Wright som alltid övertygar som helyllekillen Muddy Waters. Och musiken lyfter naturligtvis filmen till ett högre plan, det blir som en enda stor kärleksförklaring till svart musik!

torsdag 14 maj 2009

Jay - Jay höll hov på Södra Teatern.

Var och såg Jay-Jay Johanson tidigare i kväll. Det var verkligen svinbra och det är lätt att glömma, att han förutom att vara en gudabenådad sångare är en stor låtskrivare. Vilket sånger han komponerar. Komplexa och svepande melodier med intelligenta texter. Han är en Frank Sinatra eller Scott Walker för vår tid, fast med en twist. Synd bara att han här i Sverige inte får den uppmärksamhet han förtjänar (vilket han får "den bra smakens" hemland Frankrike där han är kommersiellt stor). I den finfina konsertlokalen Södra Teaterns maffiga inre fick han i alla fall en hjältes motagande. Och helt följaktligen tappade han nästan kontexten till följd av alla applåder!

tisdag 12 maj 2009

The Reader.

Jag var innan biobesöket starkt skeptisk till The Reader. En Oskarsfavorit med förintelsetema kändes liksom för mycket. Men jag tyckte att filmen om en kille som inleder ett förhållande med en kvinna som både är analfabet och fd koncentrationslägersvakt, var riktigt gripande. Speciellt avsnittet där pojken som vuxen talar in böcker på band och skickar till iväg dem till sin gamla kärlek. Naturligtvis blir The Reader ibland för "duktig" för sitt eget bästa. Men det är hyperkritik, för det rör sig om ett professionellt hantverk från början till slut (och bra musik dessutom, även om de symfoniska klangerna ibland hotar att dränka allt som sker på vita duken).

måndag 11 maj 2009

The Mole people.

Ibland är verkligheten så otrolig att den överträffar fictionen. Jennifer Toths bok The Mole People från 1993 är ett utmärkt exempel på det. Hon berättar om människor som bor i tunnlarna under New York i slutet på 80-talet, och det är en historia som är så oerhörd att man som läsare knappt kan tro att det är sant (i efterhand har det förekommit kritik om faktafel). I boken förekommer det personer som inte sett dagsljus på flera år, övergivna tunnlar där de hemlösa har skapat egna välfungerande samhällen och väljer sina egna ledare samt hela familjer som bor under jord.

Men mest träffar Tothmisär och tragiska livsöden, förstörda av alkohol och drogmissbruk. Resultatet av nedmonteringar av välfärdsamhället blir tydligt. Hur mycket som är sant kan kanske diskuteras men det är belagt att det har bort (och bor) folk i tunnlarna. Vissa sakuppgifter kanske låter som "urban legends" men det troliga är att det mesta i den här imponerande reportageboken är sant!

söndag 10 maj 2009

Och så ytterligare en film om Paris.

De senaste åren har en ny filmgenre föds. Franska filmer som bjuder på så mycket mysig "fransk" atmosfär, att de nästan verkar vara uttänka för export till alla frankofiler världen över. Just nu går Paris på svenska biografer. Otippat är det ett ensembledrama om några typiskt krisande personer i den franska huvudstaden (och självklart bjuds vi på fina Parismiljöer). Filmen är extremt lättviktigt och bjuder på en slags falsk ångest utan svärta. Du kan mysa till den här filmen utan att få dåligt samvete över att du inte ser något mer "äkta". Paris är dock underhållande men då man går ut ifrån biografen slår det mig att det rör sig om en lättglömd bagatell. Fast för att vara en sådan är filmen hyfsat bra!

torsdag 7 maj 2009

Mera Pucko Apelsin!

Läste just att den nya limiterade Pucko-smaken bara finns ute i 140 000 flaskor. Så vill ni göra det exklusiva i att ha druckit en ny Pucko-smak, gäller det att sticka ut och leta innan de tar slut. Får man tag på dem kan man ju alltid spara flaskorna oöppnade några år och sedan sälja dem på Ebay!

Pucko goes orange!

För en storkonsument av den klassiska chokladdrycken Pucko som jag, var det naturligtvis en världsnyhet när jag upptäckte en ny smak på Pressbyrån. Visserligen bara på tillfälligt besök som "limited edition", men ändå Jag saknar den kaffevariant av drycken som försvan för några år sedan och hade gett upp hoppet om nya smaker. Tyvärr var väl inte Pucko choklad/apelsin någon överväldigande smakupplevelse direkt. Det smakade lite syntetiskt! Men flaskan är som vanligt jättesnygg. Dessutom kan man skala av etiketen och därmed få fram en ny läcker variant av den tidlösa Puckologgan!

onsdag 6 maj 2009

Missa inte Citronträd och motorolja på SVT1 klockan 13.55 idag.

Klockan 13.55 idag visas filmen Citronträd och motorolja som matineSVT1. En dålig visningstid för en av de senaste årens bästa filmer. Anthony Hopkins gör en av sina främsta roller som en australiensk pensionär, som på 60 - talet mot alla odds bestämmer sig för att genomföra ett lopp med indianmotorcykel i Utah. Filmen är sentimental och kanske förutsägbar, men helt fantastisk. Härliga motorcykelscener som kan vara de bästa som filmats, en fin roadmoviesekvens och så då Anthonny Hopkins rolltolkning. Sällan har man sett en mer exakt och optimistisk karraktärstudie.

tisdag 5 maj 2009

Play it as it lays.

Joan Didion är nog bäst att läsa långsamt. Det gäller liksom att suga ut det mesta ur de exakt formulerade meningarna. Det är uppenbart att hon verkligen lägger ner tid och kraft på varje ord. Något som utan tvekan även gäller för hennes bestseller Lagt kort (Play it as it lays) från 1970. Trots att det är en berättelse som ibland är så loj och har en känsla av att ha varit skriven vid poolkanten att man nästan blir irriterad. Men det är även romanens charm och det är en klassik skildring av ett tomt och depraverat Hollywoodliv ca 1968. Precis som många av de mästerliga filmer som gjordes under den här epoken finns det en känsla av att det viktiga ändå redan är över.

Fast jag vet inte om Didion ändå är bäst då hon skildrar verkligheten som journalist. Själva grundstoryn om en deprimerad och misslyckad skådepelerska får ibland lite sensationssaktigt veckotidningsmelodram över sig. Eller så är tanken att det ska vara en berättelse om tjusig tomhet. Joan Didion rörde sig ju i de här kretsarna och satt nog på mycket förhandsinformation från villapartys. Men det är då hennes prosa glider bort från huvudspåret och beskriver dåtida miljöer med den skärpa man alltid förknippar med dess författare som boken är som bäst.

måndag 4 maj 2009

State of no play.

Det roligaste med bioaktuella State of play är att Russel Crowes "old school" journalist använder exakt samma skrivblock som jag. Men det är också nästan det enda som är kul med den här gammaldags och väldigt långsamma thrillern. Crowes murvel och en yngre kvinnlig kollega på Washington - tidningen får en politisk konspiration på spåren, och vad som börjar lovande resulterar i en film man sätt många gånger förut. Tiden har sprungit ifrån den här typen av thrillers med folk som jagar varandra i garage och där slutet måste "twistas" till. Varför Hollywood envisas med att fortfarande göra den här typen av bruksfilmer förstår jag inte. Fast eftertexterna från ett tidningstryckeri är strålande, men då är det så dags.

Sputnik Darling.

Har länge funderat på att börja läsa den japanska "kultförfattaren" Haruki Murakami, och hans senaste bok översatt till svenska Sputnik älskling gav verkligen mersmak. Boken som gavs ut 1999 i Japan skildrar ett dystert triangeldrama som delvis utspelar sig i den grekiska övärlden. Mystik, kärlek och ensamhet är några av de teman som löper som en röd tråd genom den här småsorgliga berättelsen. Vad som imponerar mest är den inneboende humanism som Murakami verkar ha, och hur han lyckas tänja ut det det mesta ur rätt enkel historia. Han gör det inte svårt för sig, samtidigt som han har en egen melankolisk stil som få författare är förunnade. Jag måste definitivt läsa mera Murakami!

lördag 2 maj 2009

The Wanderers.

Har nu äntligen tagit mig tid att läsa The Wanderers, debutromanen för en av mina favoritförfattare Richrd Price. Skildringen av ett tonårsgäng i Bronx i början på 60 - talet blev en litterär sensation när den släpptes i USA 1974 (men till svenska översattes den aldrig). Det är lätt att förstå varför, beskrivningen av gänglivet med en speciell jargong och ett slags förstadium till ett vuxenliv, är osentimentalt och detaljrikt. Något rakt narativ finns knappast, utan kapitlen blir som små noveller med vinjeter ur gängmedlemmarnas liv. Men allt har inte åldrats lika bra. Richard Price kom att skriva betydligt bättre böcker under de kommande åren, och det märks att det är en debut. Vissa stilistiska experiment som till exempel "doo woop" - dialog och inslag av surrealistisk humor känns brådmogna. Men trots det är det här ändå essentiell läsning för alla som är intresserade av amerikansk litteratur.

Kuriosa: The Wanderers blev en trevlig film 1979, med ett delvist annat upplägg än boken. En utmärkt exempel på en film som lyckas förhålla sig fritt till den litterära förlagan.

fredag 1 maj 2009

Mussolini på svenska.

Den extremt produktive skribenten Göran Hägg kom i höstas ut med den första biografi om fascistdiktatorn Mussolini skriven på svenska. Boken bygger på andras forskning, men Göran Hägg är en typ av populärhistoriker som jag gillar. Han skriver rappt och är inte svår. Men kanske är han lite väl snabb ibland. Boken kunde ha mått bra av lite mer redigering och korrektur. Dessutom hade jag gärna sluppit författarens egna slutsatser, de hör hemma i en skoluppsats.

Annars är Mussolini en studie i makt en rätt bra biografi, som lyckas visa hur isolering och makthunger gör att diktatorn som var en intelligent och intellektuell person sakta men säkert går emot sin underång. Men jag hade gärna haft lite mer kritik. Göran Hägg är fascinerad av "Il Duce" och det medför att till exempel det fascistiska våld som föregick hans maktövertagande inte redogörs för på det sätt det hade behövts. Ibland får man som läsare nästan känslan av att boken är en slags försvarsskrift!

Istället för Valborg, Terence Blanchard.

Jag valde bort svennig totalfylla på Valborg för att istället gå och se trumpetaren Terence BlanchardFashing. Blanchard stal showen när han senast var i Stockholm, som medlem i Herbie Hancocks kompgrupp i höstas. På egen hand var han ännu bättre och mannen kan verkligen spela trumpet. Hans band var lika vassa de och om någon ska lyftas fram så var det trummisen, vilket svängigt trummande. Men det var trist att Fashing bara var halvfullt när en sådan modern gigant inom jazzen kommer till stan. Då han dessutom bara spelade nytt, ännu inte utgivet material (som var himmelskt vackert) under en generös konsert så borde stället ha varit packat till bristningsgränsen. Å andra sidan fick vi som var där vara med om något exklusivt.