onsdag 31 december 2014

På drift mot 2015 och framtiden?


Bara timmar kvar nu. Sedan är 2015 och framtiden här. Bilden ovan är utan tvekan fejk, men också en påminnelse om att vi aldrig vet vad som kommer att hända. Flygande byggnader behöver inte vara en utopi.

tisdag 30 december 2014

Gott nytt år och bye bye 2014.


En dag kvar. Sedan är 2014 historia. Detta gräsliga år med flygkrascher, ebola, Isis, Putins krig via ombud, rasistiskt våld, och så den miserabla politiska situation hemmavid som i sista stund verkar ha löst sig temporärt. Det bästa med 2014 var väl att året i alla fall gick snabbt, även om det är klen tröst för någon med dödsångest. Jag vill inte vara gnällig, men 2015 kan verkligen inte bli ett sämre år för världen än det som snart är slut. Tecknen i skyn är väl kanske inte jättepositiva, men det demonstrerades i Moskva idag. Ett tecken som något på att vi i nordvästra Europa inte ska vara så egotrippade under det kommande året.

Nu är det i alla fall nyår. Den dag på året då vi glömmer alla problem och blickar framåt. Jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år och en bra start på det nya året.

söndag 28 december 2014

Filmlogg vecka 52.

Argo (Ben Affleck 2012). Oscars-vinnare om spektakulär räddningsoperation i revolutionens Iran 1979. Okej underhållning, men inget extra direkt.

Stockholm Stories (Karin Fahlén 2014). Filmatisering av en av Jonas Karlssons novellsamlingar. Kanske årets bästa svenska film. Utmärkt ensemble-drama om vindpinade ensamvargar i ett mörkt Stockholm. Bästa svenska Short Cuts - försöket hittills?

Borgman (Alex van Warmerdam 2013). Märklig och kryptisk holländsk film där en luffare ifrån skogen nästlar sig in hos en välmående villafamilj. Kanske mer intressant än bra - ett vågat filmiskt experiment som ändå rekommenderas.

Skyfall (Sam Menders 2012). Inte ens en av de bättre Bond-filmerna. Vilket säger en del.

Främlingen Vid Vatten (Alain Guiraudie 2013). Meditativ mordgåta som utspelar sig i homosexuell cruising-miljö. En film hyllad av många, men som lämnade mig uttråkad. "Don't believe the hype".

torsdag 25 december 2014

Same time next year santa.


Julen var väl helt okej i år, en dags paus ifrån det helvetiska 2014, innan en svensk moské brinner på juldagen och man hamnar tillbaka i den depressiva loop där allt blir värre nästan för varje dag. Nåväl, snart är året slut, och det enda som vi vet med säkerhet rörande 2015 är att jultomten kommer med sin säck den tjugofjärde då också.

onsdag 24 december 2014

God Jul!

Jag önskar er alla en riktigt god jul med presenter och mat, samt inte minst en rejäl dos av medmänsklighet. I tider som dessa bör vi tänka på dem som inte får fira en fröjdefull jul. Min julklapp till er blir den här julgodingen signerad Isaac Hayes. The Mistletoe And Me släpptes som julsingel 1969 när Isaac Hayes stjärna var nära zenit, utan att för den skull göra någon succé. En av de bästa potentiella julstandards som ni inte har hört.

söndag 21 december 2014

Filmlogg vecka 51.

No (Pablo Larraín 2012). Vass historielektion om den banbrytande reklamkampanj som bidrog till den chilenska diktatorn Augusto Pinochets fall 1988. Exemplarisk blandning av dokumentärt material och spelfilm.

Metro Manila (Sean Ellis 2013). Fattig bondefamilj drabbas som nyinflyttade omgående av svårigheter i den filippinska huvudstaden. Kanske inte alltid jätteoriginellt men en satans skickligt berättad socialrealistisk thriller. Rekommenderas.

Tokyo Godfathers (Satoshi Kon/Shôgo Furuya 2003). Finstämd anime (med otroligt realistiskt animerade Tokyo-miljöer) där några hemlösa vid jul hittar en övergiven bebis bland soporna. Passande att se nu i jultider.

lördag 20 december 2014

Krzysztof Komedas vampyrdans.

Det bästa med Roman Polanskis rätt barnsliga vampyrfars Vampyrernas Natt har alltid varit hans landsmans Krzysztof Komedas formligen briljanta filmmusik, där lätt maniska körer och dissonanta melodier skapar en både skräckinjagande och lätt absurd känsla, som tyvärr nästan helt saknas i filmen i övrigt. Till en början hette filmen  Dance Of The Vampires innan den för sin amerikanska release fick titeln The Fearless Vampire Killers, under vilket namn som filmen nu är känd. Samarbetet mellan Polanski/Komeda hör till filmhistoriens mest givande, även om det fick ett abrupt slut med Krzysztof Komedas alltför tidiga död blott trettiosju år gammal 1969.

Innan dess hade dock Krzysztof Komeda sannerligen spenderat sitt liv väl. Han komponerade musik en masse, skapade väl i princip själv den polska jazzscenen, och gjorde även musik till en mängd andra filmer som idag hamnar i skuggan av Polanskis output. En bra början för den som vill gå ned sig i Komedas melankoliskt välljudande värld är den här boxen: Krzysztof Komeda, Andrzej Trzaskowski – Polish Jazz on Film ...Komeda/Trzaskowski.

onsdag 17 december 2014

NYC,1981.


1981. Året då jag föddes, Ronald Reagan svor presidenteden, och undantagstillstånd infördes i Polen. Om man bortser ifrån min födelse så inleddes åttiotalet i dur med en pånyttfödd rädsla för bomben. Samtidigt i New York City, var staden ännu inte gentrifierad, Barack Obama var anonym & nyinflyttad, discon död, gatorna bitvis livsfarliga, och de första aids-fallen ett faktum. Paradoxalt nog var kanske New York då mer än aldrig tidigare rent kulturellt/socialt i framkant. 70-talets kreativa pånyttfödelse i staden hade slutligen börjat ge synbara resultat i metropolen som ännu levde upp till epitet "Sodom on the Hudson".

På bloggen får NYC,1981: http://1981.nyc/ får man fantastiska bilder och annan kulturell historia kopplad till New York City anno 1981. Bloggen är visst kopplad till en kommande kriminalfilm betti


måndag 15 december 2014

Filmlogg vecka 50.

Pojken Med Cycklen (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 2011). Sedvanlig humanistisk socialrealism ifrån Bröderna Dardenne. Som vanligt oklanderligt även om de har gjort bättre filmer än denna.

A Day In The Death Of Joe Egg (Peter Medak 1972). Filmad brittisk pjäs om ett par med ett grovt handikappat barn. Ibland lite teatral, men synnerligen välspelad. Tämligen udda.

Entity - Okänt Väsen (Sidney J. Furie 1982). Kvinna trakasseras sexuellt upprepande gånger av ett osynligt väsen. Utan tvekan snitsigt gjord, fast samtidigt rätt osmakligt. Bygger märkligt nog på en "sann historia".

Valkyria (Bryan Singer 2008). Välgjord historielektion om den misslyckade komplotten mot Hitler i juli 1944. Något livlös kanske.

Revolver (Sergio Sollima 1973). Italiensk eurocrime där fängelsedirektör teamar upp med fånge på flykt. En skräpfilm där en något oengagerad Oliver Reed ändå har mer scennärvaro än de flesta. Grymt soundtrack av Ennio Morricone är annars behållningen: Ennio Morricone – Revolver (Original Motion Picture Soundtrack).

Bronco Bullfrog (Barney Platt-Mills 1969). Brittisk kultfilm om arbetarungdom på glid i nu försvunna London-miljöer. Intressant inblick i dåtiden suedehead - subkultur där en hög grad av realism trumfar tunn story.

Basquiat - den svarte rebellen (Julian Schnabel 1996). Okonventionell och till slut djupt gripande biopic om 80-talskonstnären Jean-Michel Basquat. Börjar svagt men vinner i längden.

söndag 14 december 2014

Brian Wilson and the moog.


Den här bilden är fantastisk. Brian Wilson i inspelningsstudion tidigt 70-tal. Fullkomligt hypnotiskt involverad i den magiska proto-synten mini-moog. Ett instrument som Brian Wilson under sjuttiotalet blev en mästare på att hantera, helt i linje med hans inre drift att ta musiken ett steg framåt istället för att producera replikas på gamla hits. Mannen med saxofon bredvid Brian Wilson är David Sandler. Ett låtskrivare/producent som för en kort period steg in i Beach Boys-historien som Brian Wilsons partner under American Spring - projektet (läs mer om det här: http://thelastdetails.blogspot.se/2013/03/album-som-du-inte-visste-att-du-behovde.html). Därefter har han knappt hörts av, men han fick i alla fall spela saxofon i Brian Wilsons legendarisk hemmastudio (en informativ artikel om Brian Wilsons inte speciellt inaktiva "sovrumsår" 67-75 hittar ni här: http://www.pastemagazine.com/articles/2014/03/busy-doin-somethin-uncovering-brian-wilsons-lost-b.html).

lördag 13 december 2014

Ingen jul utan Beach Boys?

Jul igen och en nog så god anledning till att spisa lite Beach Boys. Ni hörde rätt, Beach Boys och julen går hand i hand som surfbrädan och julgranen. Beach Boys relation med julmusiken har en lång och lite kuriös historia i bandets märkliga karriär.

Redan 1963 gav bandet ut den klassiska fartiga julsingeln Little Saint Nick, numera en av dessa julstandards som inte omedelbart får en att slänga ut radion genom fönstret under julhelgerna. Succén med den låten gjorde det i princip obligatorisk med en hel jul-LP efterföljande jul, även om det måste ha varit lätt bisarrt att spela in jullåtar mitt i den kokande juni-hettan i Kalifornien sommaren 1964. The Beach Boys' Christmas Album var naturligtvis en snabbt ihopstressad produkt som julskivor oftast är. Brian Wilson hade väl viktigare musikaliska projekt att tänka på, men tillräckligt mycket av den formliga ostoppbara briljans som präglade Brian Wilson skaparkraft under den här tiden spillde över på julskivan för att göra den mestadels njutbar. Dessutom samarbetade Brian Wilson med sin idolers The Four Freshmens arrangör Dick Reynolds på LP-sida 2, där Beach Boys sjunger jullåtar i klassisk stil med komp av en symfoniorkester. Bitvis himmelskt vackert.

Tio år fram i tiden var Brian Wilson kreativt och personligt kaputt, hans band hade i hans frånvaro utvecklats alltmer till en nostalgi-akt. Lite slumpartat kanske spelade Beach Boys en dag i november 1974 in en ny jullåt signerad Brian Wilson, vilken kom att bli den enda nya studioinspelning släppt av Beach Boys under de "förlorade åren" 73-76. Den tämligen punschiga Child of Winter (Christmas Song) fick typiskt nog sin release dagen före julafton i USA, vilket i linje med bandet ständiga otur omöjliggjorde alla chanser till att få en julhit (även om Child Of Winter om vi ska vara ärliga inte direkt är någon ny Little Saint Nick).

Tre år senare efter en misslyckad comeback av Brian Wilson var Beach Boys i upplösningstillstånd. Helt rätt tid att spela in ett nytt julalbum tyckte bandets nya boss Mike Love som ville komma ur gruppens dåvarande skivkontrakt. Tillsammans med en en förvirrad och psykiskt sjuk Brian, Al Jardine som fick agera musikalisk motor i hans ställe, plus gruppens turnéband (men minus Carl & Dennis Wilson som inte ville medverka i detta på förhand utdömda musikaliska äventyr), reste Mike Love till sin gurus Maharishis meditations-universitet i Iowa för att snabbt spela in lite julmusik (Brian Wilson ska enligt uppgift ha ägnat den största delen inspelningssessionerna åt att spela pingis). Resultatet föll inte skivbolaget på läppen, det tänkta albumet Merry Christmas From The Beach Boys gavs aldrig ut, utan istället lades nya sångpålägg på flera av de inspelade jullåtarna, som omarbetade tillsammans med annan skåpmat utgjorde 1978 års mediokra M.I.U: Album, där Beach Boys fåfängt försöker återskapa 60-talets kommersiellt gångbara popsurf-sound, den skiva som en gång för alla gjorde klart att Beach Boys inte längre var att räkna med som vare sig kommersiell eller musikalisk kraft.

Ironiskt nog hade det varit en bättre idé att släppa julskivan. Den hade i alla fall innehållit Brian Wilsons härliga svängiga jullåt Winter Symphony som visar att hans talang aldrig helt gick förlorad även i de mörkaste av ögonblick, och Dennis Wilsons mästerliga Morning Christmas, inspelad av honom själv hemma i Los Angeles, en meditativ julhymn fullt i klass med det formidabla solo-material som han spelade in under denna tid.

Allt julmaterial inspelat av Beach Boys 63-77 finns samlat på samlingsskivan Christmas With The Beach Boys: The Beach Boys – Christmas With The Beach Boys. En härlig arkivrensning där guldklimpar blandas med pinsamheter och kuriositeter. Inget annat att vänta när vi får följa Beach Boys relation med julen med start i en tidlös julstandard och slut i ett refuserat julalbum.


fredag 12 december 2014

Bagdad före ondskan.

Före Saddam Hussein, före kriget mot Iran, före Gulfkriget, före sanktionerna, och kanske framförallt före USA:s förödande invasion, var Bagdad en metropol som alla andra. Få städer och dess invånare har väl drabbats av så mycket orättfärdig ondska som just den irakiska huvudstaden. Bilden ovan ifrån sextiotalet visar dock till synes en lugn och tranquil plats. Ett snapshot ifrån en oskyldigare tid och en påminnelse om hur stadens historia kunde ha blivit "om inte" hade hänt.

torsdag 11 december 2014

Vad jag hatar mest med julen.


Ahhh. Hör jag Fairy Tale Of New York än gång till så gör jag som katten Gustaf och krossar radioapparaten. Julen har här i Stockholm ännu ingen snö, det känns som ett konstant Oktober, vilket är en upplevelse som är helt beroende på humör. Annars känns det mest som vi är på väg bakvägen in i en ny Viktoriansk era. Tiggare på gatorna, hycklande nymoralism, oförskämd rasism och aggressiv rövarkapitalism ger en känsla av 1800-talet redux. Lika bra att ställa in julen i år.

söndag 7 december 2014

Filmlogg vecka 49.

Don Jon (Joseph Gordon Levitt 2013). Skådisen Joseph Gordon Levitt gör regidebut med en ytterst habil komedi om porrmissbruk. Han måste inte till varje pris ställa sig bakom kameran igen.

The Imposter (Bart Layton 2012). Märklig dokumentär om en försvunnen pojke som dyker upp igen i en annan persons gestalt. Spännande om dubbelsidigt bedrägeri. Finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2515782/the-imposter.

Gravity (Alfonso Cuarón 2013). Något överskattat kvasifilosofiskt rymdäventyr. Gör sig nog bäst i en fullt utrustad biosalong.

Marseille (Oliver Panchot 2014). Fransk crime med incestuösa inslag. Inte dåligt gjort, men alltför oengagerad för att fungera som mer än tidsfördriv. Mest för fans av fransk kriminalfilm.

En Kvinnas Martyrium (Carl Th. Dreyer 1928). Klassisk stumfilm om rättegången mot Joan d'Arc. En milstolpe i filmhistorien som blev en oförglömlig filmupplevelse med nykomponerad musik av Hydras Dream under en stumfilmskonsert på Cinemateket. Filmen minus Hydras Dreams musik finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=CxJSGMK9yRE.

Faro (Fredrik Edfeldt 2013). Osynkad svensk filmpoesi om en mördare och hans dotter på flykt i skogen. En del fina bilder men en stor besvikelse med tanke på att filmen är gjord av samma team som låg bakom den fantastisk filmen Flickan.

Perfect Mothers (Ann Fontaine 2013). Solindränkt dosig Doris Lessing-filmatisering, där två väninnor inleder sexuella relationer med varandras söner. Mer såpopera än provocerande.

lördag 6 december 2014

Pyongyang på svenska.


Kanadensaren Guy Delisles Nord Korea-skildring i serieform Pyongyang har äntligen kommit på svenska, tack vare finfina Placebo Press (alla dessa nystartade entusiastiska serieförlag i Sverige gör verkligen allt för att höja den nionde konstartens status i vårt land). Denna modern klassiker ifrån 2004 beskriver den månader i den nordkoreanska huvudstaden som Guy Delisle spenderande som gästarbetande animatör för fransk tecknad barnfilm (nordkoreanerna tvekar inte att få tillgång till västvaluta med billig arbetskraft som utbyte). En lätt surrealistisk tillvaro där han ständigt återföljdes av en guide och en tolk som gjorde allt för att ge regimens förklaring till konstigheterna i det stängda landet.

I underfundigt realistiska serierutor får vi se en värld av halvfärdiga monument och bristfälliga försökt till lyx. De vanliga nordkoreanerna får Delisle ingen kontakt med även om han velat, det faktum att landet är ett enda gigantiskt arbetsläger demaskeras med hjälp av förställd entusiasm inför det som hans nordkoreanska värdar hävdar är väldens bästa land. Både helknäppt och förskräckligt på samma gång.

Guy Deslie har skrivit fler reseskildringar i serieform och därmed hittat sin nisch, men det är med Pyongyang som ni ska börja.

torsdag 4 december 2014

Återanvänd julmusiken ifrån ifjol!



Weeping Willows med god vilja hyfsade julskiva i alla ära, 2014 har inte direkt bjudit på några nya musikaliska smällkarameller. Men för dem som inte riktigt pallar Last Christmas/Mer Jul/Do They Know Is Christmas på ständig repeat går det bra att återanvända förra årets bästa julmusik, något som väl är själva baktanken med musik specifikt komponerad för julen, man ska återvända till dessa örhängen jul efter jul för skapa någon slags känsla av kontinuitet.

Shake Me Pistols On Christmas I'm Alone blev tråkigt nog ingen hit utanför den innersta kretsen förra julen, men i år kanske den kan breaka mer brett om vi alla hjälps åt att sprida dess svängiga julevangelium. Nick Lowes eminenta julalbum ifrån förra året passar även det finemang att ljudsätta julklappsinslagandet med. Ett album som egentligen är för bra för att vara en julskiva. En skiva som funkar lika bra mitt i brännheta juli.


måndag 1 december 2014

Filmlogg vecka 48.

All The Colors Of  The Dark (Sergio Martino 1972). Giallo med ockulta inslag. Lite fånig emellanåt men satans skickligt gjord.

Nattens Terror (Larry Peerce 1967). Klaustrofobisk ångest när två ligister terroriserar en hel tunnelbanevagn en New York-natt. Lite konstruerad men trots det kanon. Finns att se på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=a3NspheBymc.

Your Friends & Neighbors (Neil LaBute 1998). Pratig film om sex. Välspelad men som så ofta hos LaBute en känsla av för mycket filmad teater.

Supernollan (Carl Reiner 1979). Steve Martins första huvudroll på film. Dumhumor som var en stor succé på sin tid men Steve Martin har varit betydligt roligare sedan dess.

I Was Born, But... (Yazujiro Ozu 1932). Japansk stumfilm om några busgrabbar. Fint tidsdokument men inte så mycket mer. Hans Appelqvists nykomponerade filmmusik synkade tyvärr inget vidare under helgens visning på Cinemateket.