torsdag 29 september 2011

Missa inte The Color Of Money 16.30 på TV4 i eftermiddag.

Är ni hemma i eftermiddag, får ni inte missa The Color Of Money från 1986 som TV4 visar 16.30. Denna uppföljare till den klassiska biljardfilmen Fifflaren ifrån 1961 räddade Martin Scorseses karriär och gav äntligen Paul Newman en Oscar (samt introducerade Tom Cruise i de fina sammanhangen). Scorseses uppdatering av huvudpersonens öde och chans till bättring på äldre dagar är virtuost filmat med storartade biljardsekvenser. Fast främst är den här filmen Paul Newmans show, var han någonsin mer bekväm och säker i en rolltolkning?

onsdag 28 september 2011

Dans till Dinah.

Tidigare i kväll var jag och såg The Killer Of Sheep Cinemateket. Det är en klassiker-stämplad och länge "förlorad" film ifrån 1978, om en svart arbetarklassfamilj i Los Angeles-stadsdelen South Central (efter medborgarrättsrörelsen och före crack). Jag fann The Killer Of Sheep en aning överskattad, ofta ohörbar dialog och noll intrig drog ner det intressanta tidsdokumentet. En scen var dock magisk. Huvudpersonen och hans hustru tar en stilla vals som är både desperat och ömsint. En flykt ifrån en grå vardag, allt till tonerna av Dinah Washingtons The Bitter Earth, en sång som fångar filmens budskap rätt väl.

fredag 23 september 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #20 I Want You (1976).

Marvin Gayes bästa album? De flesta svarar väl What's Going On eller Let's Get It On beroende på humör, alternativt livsinställning. Dessa båda "klassiska" album bleknar dock i jämförelse med I Want You, Marvin Gayes största stund på jorden.

Albumet som släpptes 1976 när Marvin Gaye stod på topp rent kommersiellt har ett bakomliggande sug som ger musiken en sällsynt skådad nerv. Det är en loj och lätt sinnesutvidgande musik med sitt eget speciella sound. Marvin Gayes nästan viskande sång och de minimalistiska arrangemangen skapar en helhet som gör Marvin Gaye – I Want You till ett av 70-talets bästa album.

torsdag 22 september 2011

REM RIP.

Jag fick precis veta att REM har splittrats. Självklart sörjer jag det band som var den första grupp som jag kom att älska förbehållningslöst i trettonårsåldern. Jag kan nog säkert säga att REM kom att definiera mitt fortsatta musiklyssnande, även om jag efter en tid temporärt tröttnade på dem, efter att ha spelat främst Automatic For The People sönder och samman (det är troligtvis 90-talets mest helgjutna album).

Även om det var tio år sedan REM gjorde ett riktigt storartat album (Reveal), känns det trist att vi inte kommer få följa gruppens äventyr något mer. REM var aldrig rädda för att vara pretentiösa, bejaka ljuva popmelodier eller föra oväsen, samt att alltid ta det där lite oväntade steget. Just därför var de ett sådant magnifikt band.

onsdag 21 september 2011

Anthony Perkins privat.



En stark kandidat till filmhistoriens mest underskattade skådis är Anthony Perkins. Denna stora skådespelare som kunde gestalta mänskliga tillkortakommanden och tyst desperation bättre än de flesta. Idag är han enbart ihågkommen för Psycho, trots alla andra stora filmroller han gjorde under 60/70-talen med sällsynt känsliga nyanser i sitt skådespeleri.

Anthony Perkins hade det kanske inte så lätt privat heller med en förkrossande blyghet och en länge förnekad latent homosexualitet. Paradoxalt nog finns det många bilder där denna svårmodiga man njuter av livet i festliga sammanhang. Uppenbarligen kunde han även koppla av när andan föll på. Anthony Perkins son har lag upp några informella familjefoton ifrån 70-talet som visar på det: http://www.howtobearetronaut.com/2011/09/polaroids-1970s-by-anthony-perkins/ .






tisdag 20 september 2011

Allt annat än en imperfekt debut.



Den tidigare journalisten Tom Rachman har väl stått för året litterära genombrott. Hans debutroman De Imperfekta (The Imperfectionists) om en engelskspråkig tidning i Roms sista dagar, älskas med all rätt av alla som har läst den. I mycket är Tom Rachmans episodiska debut en sorgesång över en döende mediaprodukt, dagstidningarnas dagar är räknade och med dem den speciella redaktionella dynamik som präglade dess redaktioner. De Imperfekta är faktiskt mer sorglig än kul i sin beskrivning av allt annan än perfekta människor som liksom alla andra tvingas stångas mot sina egna besvikelser, sälväl på jobbet som i den privata sfären.


Visst är omslaget till orginalupplagan helcoolt! Det svenska omslaget känns väl sådär i jämförelse.

måndag 19 september 2011

Mera The Specials.


Trots alla Jerry Dammers banbrytande studioexperiment är det väl främst som en extremt svängig ska-ensemble som de flesta minns The Specials. Gruppens ursprungliga uppdateringen av ska-musiken präglade deras självbetitlade debutalbum: The SpecialsThe Specials.

Efter More Specials dröjde det till 1984 innan In The Studio släpptes. En dyr inspelning som floppade ordentligt och satte punkt för The Specials (även om de här går under namnet The Special AKA). Idag låter The Special AKA – In The Studio bättre än någonsin. Jerry Dammers många timmar i skivstudion ger resultat i en dansant och organisk musik med himmelska blåsarrangemang. Långt ifrån ska-rötterna men minst lika bra.

Många av The Specials finaste stunder hamnade på singlar och finns inte med på något av gruppens tre album. Som tur är finns samlingen The SpecialsStereo-Typical som samlar alla tidlösa hits, fantastiska b-sidor och diverse uddaspår.

Numera har Jerry Dammers The Spatial AKA Orchestra som specialiserar sig på rymdig Sun Ra-jazz: http://www.jerrydammers.com/. Låt oss hoppas att denna ensemble kommer till Sverige och projektet leder Jerry Dammers tillbaka in i skivstudion där han hör hemma. Där snart trettio år sedan han gav världen ett nytt album.

söndag 18 september 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #21 More Specials (1980).

Just nu spelar en fejk-upplaga av The Specials på Cirkus i Stockholm utan gruppens geni Jerry Dammers. Originalupplagan av The Specials hann under ett par år i skarven mellan 70/80-talen bara ge ut två album, samt en handfull singlar & ep:s (Jerry Dammers spelade dessutom lite senare nästan själv in ett tredje Specials-album under namnet The Special AKA ). Trots denna relativt korta livslängd är gruppen en av de tio bästa musikaliska akter som någonsin har existerat.

Jerry Dammers och The Specials största triumf var det andra albumet More Specials. The SpecialsMore Specials dök upp 1980, tätt i hälarna på bandets självbetitlade debutalbum ifrån året innan. Musikaliskt innebar More Specials ett sjumilakliv, där debutens energiska neo-ska förflyttas in i framtiden med hjälp av influenser ifrån vad som idag går under namnen easy listening & exotica. Jerry Dammers återupptäckte dessa då bortglömda musikgenrer och skapade en formligen unik modern ljudbild som fortfarande låter som något ifrån morgondagen. Betydligt piggare än den trötta nostalgi hans forna bandkamrater nu ägnar sig åt.

lördag 17 september 2011

Fågelparty!

Årets bästa animerande film är troligtvis Rio. En helt otroligt fin film som är full av coola fjäderfän och sköna vyer ifrån den brasilianska metropolen. Dessutom är filmens kärlekshistoria mellan två omaka fåglar den gulligaste som jag har sett på länge. Allra bäst var dock filmens partyscen, där en massa fåglar dansar sig lurviga på dansgolvet. Den här scenen är en milstolpe inom animerad film.

fredag 16 september 2011

Pete Smalls är här.

Glädjande nog har Pete Smalls Is Dead fått svensk DVD - distribution. Det var en av mina favoriter ifrån förra årets upplaga av Stockholms filmfestival och en film som alla filmfreaks lär uppskatta. Pete Smalls Is Dead är en skön noir - pastisch med härliga Los Angeles-miljöer. Dessutom bjuder filmen på den kortväxte men storartade Peter Dinklage i huvudrollen, samt härliga blinkningar till Jack Nicholsons 70-tal.

torsdag 15 september 2011

Ta chansen att se Jan Halldoffs Stenansiktet på Cinemateket i kväll.

20.00 i kväll visar Cinemateket i Stockholm Jan Halldoffs film Stenansiktet ifrån 1973. En raritet som det nog är tveksamt om den kommer visas något vidare mer under vår livstid (filmen finns dock i gammal utgången VHS-utgåva och är troligtvis tillgänglig för att ladda ner på diskutabla hemsidor). Jan Halldoffs samhällskritiska film om ungdomar på glid i miljonprogrammets Skärholmen, sågades av pressen vid premiären för att var en billiga svensk Clockwork Orange - rip off. Personligen misstänker jag dock att filmen är betydligt intressantare. Jan Halldoffs filmer brukar som alla vet ofta bli bättre med tidens gång. Läs mer här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2011-09-15&title=Stenansiktet,+Jan+Halldoff .

onsdag 14 september 2011

Nya Assar - album.


Bokförlaget Nisses Böcker fortsätter oförtröttligt att ge ut nya samlingsalbum med Ulf Lundkvists genialiska serie Assar (publiceras vardagar i DN). I nya albumet Mörtstein sviker igen har man hunnit fram till seriestripparna ifrån 2004. Ulf Lundkvist introducerar här den hala figuren Mörstein som dyker upp i Nollberga med diverse diaboliska hyss. Underfundigt tecknat och träffsäker humor är det som alltid.

I sommar har även Nisses Böcker återtryckt en massa tidiga Assar - strippar ifrån utgångna samlingsalbum i jättevolymen Assar till tusen. Det är bara att göra tummen upp (och om vi har tur dyker det upp ytterligare ett Assar - album i höst).


måndag 12 september 2011

Submarine - en bra bagatell.

Den hyllade brittiska ungdomsfilmen Submarine verkar utspela sig på 80 - talet och den påminner även om de underbart udda små filmer som britterna var specialiserade på under den tiden. Submarine är en gullig liten film med tillräckligt mycket svärta för att den specifika brittiskt melankoliska känslan ska infinna sig. En känslig och brådmogen tonårskille i walesiska Swansea har problem i förhållandet till sin flickvän, samtidigt som hans föräldrars äktenskap krakelerar. Över alla underfundigt dramatiska turer blåser de kalla kustvindarna med känslan av att befinna sig långt ifrån världens centrum, även om scenerierna är vackrare än vad vi har vant oss ifrån brittisk film. Det känns upplyftande att Submarine vågar skippa diskbänksrealismen och istället använda ett mer surrealistiskt uttryck.

Submarines soundtrack pryds av ett knippe nya låtar ifrån Alex Turner (Arctic Monkeys/The Last Shadow Puppets). Finfina sånger.



lördag 10 september 2011

Villa Necchi.

Mitt i Milanos mest burgna innestadskvarter ligger Villa Necchi. Ett arkitektoniskt mästerverk och en väldigt spatiöst lyxig byggnad som en gång var hemvist åt en av Milanos rikaste (och kvasiradikala familjer). Nu är villan ett museum med dess inredning intakt. Huset förekommer även i den italienska filmen (som i Sverige fick den missvisande titeln) Kärlek på italienska som släpptes förra året, där både Villa Necchis exteriörer och interiörer används med stor dramatisk effekt.










fredag 9 september 2011

Kaffe någon?


Jag hittade de här kylskåpsmagneterna utformade som kaffeförpackningar i Milano. Visst är de coola?


torsdag 8 september 2011

Missa inte Firmafesten 22.45 på SVT2.


Det har varit en del TV-tips den senaste dagarna här på bloggen, men vad annars finns att göra när SVT visar tre Jan Halldoff-filmer på en vecka!

Sist ut är Firmafesten ifrån 1972 som visas 22.45 på SVT2 i kväll. Kanske inte Jan Halldoffs bästa film och ändå är den miltals bättre än nästan all svensk film som görs idag. Få kunde som han fånga Sverige i början på 70-talet med dess skavanker och tafatta invånare. Precis som titeln skvallrar om är det en firmafest som avhandlas, helt opretentiöst och med stor realism skildras den oftast obehagliga ritual där vi tvingas kröka med kollegor som vi helst slipper träffa efter arbetsdagens slut. Dessutom bjuder Firmafesten på Lasse Berghagen i en något osympatisk biroll som sig själv. Han är trubaduren som dyker upp och ska stå för lite "underhållning".

Mer om Firmafesten och Jan Halldoff kan ni läsa här (varning för spoilers): http://kulturarbete.blogspot.com/2010/06/ole-dole-halldoff.html.

onsdag 7 september 2011

Missa inte Tristram Shandy 13.45 på SVT1.

Th Trip hypas nu sönder och samman, men Tristram Shandy, den film från 2006 där regissören Michael Winterbottom för första gången sammanförde de både vännerna/rivalerna Steve Coogan & Rob Brydon är strået vassare. Tristram Shandy visas för övrigt 13.45 på SVT1 nu i eftermiddag och jag rekommenderar verkligen alla som inte är hemma då att ladda videon. Det är en helt briljant humoristisk metafilm där Coogan & Brydon spelar sig själva under inspelningen av ett kostymdrama. Gränslöst smart komik blir det när en ofilmbar roman ska filmatiserats med två surmulna komiker i huvudrollerna.

tisdag 6 september 2011

Missa inte Ola & Julia 13.45 på SVT1.

SVT:s tre filmer långa Jan Halldoff-festival forsätter idag när SVT1 visar den "seriösa" popbandsfilmen Ola & Julia 13.45 på tisdag eftermiddag. Den då väldigt populära svenska popgruppen Ola & Janglers spelar sig själva i en film där dess sångare Ola Håkansson under en turné inleder en affär med en skådespelerska som också är ute på vägarna, i hennes fall med en väldigt tungfotad och vuxen pjäs. Populärkultur kontrasteras mot finkultur i en finstämd film som precis som så ofta hos Halldoff även säger något om den tid då den spelades in. Dessutom få vi en ögonblicksskildring ifrån sextiotalets svenska popbandsscen. Gullig och ibland alldeles utmärkt i sina taffliga försök att efterlikna anglosaxiska förebilder.

Musiken till Ola & Julia är inte så tokig den heller. Ledmotivet är en riktigt rar liten poppärla: Ola & The JanglersJuliet.

måndag 5 september 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #22 Discreet Music (1975).

Brian EnoDiscreet Music är precis som titeln antyder väldigt diskret musik. Influenserna kom delvis ifrån den klassiska kompositören Eric Saties teser om musik som skulle smälta in i bakgrunden. Det är precis vad som händer på Discreet Music, Brian Enos album ifrån 1975 som kan sägas vara födelseplatsen för det som senare kom att gå under namnet ambient. Fast det här är ändå alldeles för förfinad musik för att klassificeras som en ljudtapet. Snarare hör man hur Brian Eno skapar musik med små medel, liksom återföds (det är ingen slump att idéen till albumet föddes när Eno var sängliggande efter en olycka och lyssnade på harpmusik) och gör ett album fullt av dova klanger och repetitiva toner. Vilket ger en bestående känsla av en evighet. Musik som aldrig tar slut eller för den delen någonsin börjar.

söndag 4 september 2011

Skuggspel.





Lekte lite med kameran.

lördag 3 september 2011

Missa inte Korridoren 22.00 på SVT2 i kväll.

Äntligen har SVT börjat sända lite Jan Halldoff-filmer. Denna stora och missförstådda svenska filmregissör som gick bort förra året. Med start i morgon sänder SVT tre av Halldoffs filmer under veckan som kommer. Läs mer här: http://svt.se/2.134285/kol_aktuellt.

Först ut är läkardramat Korridoren från 1968 som SVT2 sänder 22.00 i kväll. Per Ragnar briljerar som en ung och alltmer desillusionerad läkare i en finstämd karaktärsstudie. Filmen är även en slags samhällskritik ifrån välfärdstatens "höjdpunkt" där det gamla sunk-Sverige uppenbarligen fortfarande fanns kvar och den andliga nöden var stor.

fredag 2 september 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #23 McLemore Avenue (1970).

McLemore Avenue är den gata i Memphis där det legendariska skivbolaget Stax studio låg. Det är även namnet på bolagets husband Booker T & MG's album ifrån 1970, vars omslag är en parafras på Abbey Road. Rent musikaliskt rör sig även det här om en hyllning till det föregående årets storartade Beatles-album. Booker T & The MG'sMcLemore Avenue är en cover-skiva där Booker T & MG's väldigt fritt och i annan låtordning tolkar Abbet Road, i långa svepande och självklart instrumentala versioner. Präglat av den professionalism och säkra minimalism som alltid präglat denna stora Memphis - kvartet.

Fotnot: På den aktuella nyutgåvan av McLemore Avenue finns även tidigare Beatles-covers ifrån Booker T & MG's med som bonuspår. Dessa är visserligen fina men skippa dem gärna vid en första genomlysning. McLemore Avenue står sig väldigt bra för sig självt.

torsdag 1 september 2011

Det är september.

Idag är det första september och hösten är här. Begråt dock ej sommarens oundvikliga slut, för alla vet väl att september med dess melankoliskt tidiga höstkänslor är den bästa månaden på året. Det blir mörkare och mer suggestivt. Dessutom är september en månad som passar utmärkt för intensivt Frank Sinatra - lyssnande, denna gigant bland giganter.

Vad kan var mer passande att lyssna på i september än just Frank Sinatras album September Of My Years. Ett album som Frank Sinatra spelade in vid femtioår fylla och som är fyllt av melankoli, depresivitet, ensamhet, tillbakablickande och ett konstaterande av en svunnen ungdom.

Dessa sorgsna teman till trots så är det ett välkänt faktum att Frank Sintra var som bäst ju ledsnare han var. Han har aldrig sjungit bättre än på Frank Sinatra – September Of My Years och Gordon Jenkins nästan överdrivet pompösa stråkarrangemang passar hans röst perfekt. Det här albumet är kulmen på Frank Sinatras samarbete med denna en av sina främsta arrangörer.