Frost/Nixon.

Hade höga förväntningar på den här filmen om den brittiska talkshowvärden David Frost (av garvade amerikanska journalister betraktad som en jetsetande lättviktare) som 1977 lyckades få Richard Nixon att ställa upp på TV-intervjuer, där han medgav maktmissbruk och bad det amerikanska folket om ursäkt för att ha missbrukat deras förtroende. Tyvärr är Frost/Nixon en rätt ytlig film. Det blir mer småtrevligt än en initierande skildring av hjärnornas kamp, där Nixon vill bättre på sitt rykte och Frost få ett scoop. Framförallt Frost framstår mer som en leende karaktyr än den målmedvetna person han troligen var. Kanske räcker inte denna intervju som bas för en hel film.

Regisören Ron Howard är lite av Hollywoods bror duktig. Hans filmer är extremt professionella men saknar passion. Här försöker han uppenbarligen göra något annat än underhållning (med reultatet att det just blir det) och går rätt i fällan med att använda för mycket 70 - tals kitch. Det blir en slags stiliserad bild av decenniet som är extrem överdriven i kläder, inredning och andra tidsmarkörer. Ett problem som även sinkar filmer som Auto focus, Bluffen och Sanna lögner. Det blir den bild av 70 - talet som vi vill se istället för hur det faktiskt var (om man tittar på filmer eller TV - program från decenniet framgår att det för de flesta inte var det minsta coolt utan snarare smådeppigt).

När det gäller Frank Langellas tolkning av Nixon ska han kanske ha beröm för att han väljer att inte demonisera expresidenten. Ansatserna var säkert att gestalta en tragisk och sorglig person men tolkningen blir snarare sympatiskt charmig. Det är problematiskt då Nixon var en lurendrejare som var väldigt intelligent men helt sakande just charm. Däremot är skildringen av Richard Nixons förnedrande liv efter Watergate, där han befinner sig långt borta från maktens centrum och inte vet vad han ska göra med sin pensionärstillvaro filmens styrka. Mer av det hade behövts.