En dokumentär om The Doors går just nu på ett fåtal svenska biografer. Vad When You're Strange främst lyckas med är att sätta bandets fantastiskt tidlösa musik i fokus. Det är på tiden, för bandet var så mycket mer än en den nidbild av en alkoholiserad låtsaspoet som de senaste tjugo åren har dominerat bilden av det amerikanska sextiotalets mest mörka och subversiva band (som paradoxalt nog var ett av de populäraste). Filmen bygger helt på foton och gamla klipp, oftast det som gör dokumentärer om populärkultur allra bäst. Filmsnuttarna med den Doors-mania som rasade i USA i sviterna efter gruppens ögonblickliga genombrott 1967 visar med all tydlighet vilket unikt band The Doors var. Helt avsaknad av kompromissvilja och med en musikalisk integritet som var unik.
Efter att ha sett den här filmen förstår man verkligen varför Jim Morrison har blivit en hjälte för så många. Han var trots allt missbruk långt ifrån någon flummare, snarare en väldigt seriös person som tog sitt skapande på största allvar, men som knappast otippat hade svårt att hantera plötslig framgång. Men Jim Morrison var inte ensam i The Doors. Det var en grupp där alla medlemmar bidrog till helheten, en helhet som svängde något alldeles livsfarligt när alla bitar föll på plats. Det är i detta faktum som den här dokumentären har sin främsta funktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar