Efter Lou Reeds bortgång i söndags, lyssnar väl alla på gamla Velvet Undeground-album, samt solo-klassikerna Transformer & Berlin, men ni får inte glömma bort att ge 1975 års Coney Island Baby en genomlyssning: Lou Reed – Coney Island Baby. Min personliga favorit i Lou Reeds närmaste oändliga diskografi.
Coney Island Baby är rent textmässigt tematisk lika salt som Lou Reeds album brukar vara, men ur musikalisk synvinkel är albumet fjäderlätt poppigt (kanske som ett uttryck för "damage control" efter det kommersiella självmordet med det föregående experimentella oljud-albumet Metal Machine Music). Den här subtila hyllningen till hans musikaliska rötter kan vara Lou Reeds mest tillgängliga album efter Transformer. Man får inte glömma bort att Lou Reed trots alla kopplingar till avantgardet i mycket har en kristallklar pop-sensibilitet. Det är de sköna melodierna som tillsammans med svartsynt lyrik är grunden till hans storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar