-->
Rostiga tunnlar och hemliga rum.
Vi befinner oss vid ett koloniområde nedanför Södersjukhuset i Stockholm och står utanför ingången till en tågtunnel som inte längre används, förutom när SL testkör tåg. Tillsammans med Lars, Leo och Perre, tre polare i femtonårsåldern ska jag utforska tunneln och se om det via en dörr, går att ta sig in i ett underjordiskt komplex under Södersjukhuset. Tunneln är full av klotter, glassplitter och rester av små muggar som används till ”boffning” (inandning av drivgaser), upplyser Leo mig. Tunnelvalvet är mäktigt och snart når vi vårt mål. Vid dörren lyser lampor och en rörelsedetektor sitter i taket. Perre går fram och rycker i handtaget. Det är låst, men det går att kika in igenom en springa.
– Dörren är nog rätt enkel att forcera, säger Leo, vid till exempel ett strömavbrott borde det vara lätt att bryta sig in.
Vi går vidare och ljuset kommer nu enbart från våra små ficklampor. Klottret avtar och känslan är lite läskig med allt mörker. Tänk om det kommer ett tåg. Till slut når vi en upplyst plats där flera spår möts. En bit bort ligger Södra Stations pendeltågsstation. Lars som aldrig har varit här tidigare, tittar sig omkring storögt. Jag förstår honom. Känslan är filmisk. De olika vägarna som skiljer tunnlarna åt ger associationer till en underjordisk katedral. Leo och Perre sätter upp klistermärken med sina signaturer som bevis på att de varit här. Vi letar efter eventuella ingångar medan tågen svischar förbi. Allt är låst men Perre konstaterar att med en lång stege går det lätt att komma in i ett gallerförsett utrymme, där Leo varit och beskriver som ”jättehäftigt”. En upprymd känsla över att vara i ett av stadens gömda rum gör att jag nästan föreslår att vi ska gå vidare mot pendeltågsperrongen. Men istället springer vi ut vid sidan av järnvägsspåret och tar oss upp till Ringvägen. Därmed avslutar vi vår expedition, som är en del av den globala fritidssysselsättningen Urban Exploration.
Urban Exploration (UE) innebär att utövarna utforskar och besöker de gömda och låsta rum som finns i världens storstadsområden (och även på landsbygden). I princip allt som är ”tillträde förbjudet” är lämpliga objekt för UE. Broar, brunnar, bunkrar, industribyggnader, kloaker, rivningsobjekt, silos, skyddsrum, tunnlar och ödehus är några exempel. Det handlar om att hitta dessa platser, ta sig in och sedan utforska dem grundligt, med alla risker det innebär. Själva upplevelsen står i fokus. Företeelsen i sig är inte ny. Utforskning av gömda miljöer har skett sedan de första städerna byggdes. Genom historien har ”cataphiles” gått vilse i Paris katakomber, och den amerikanska poeten Walt Whitman beskrev på 1860 - talet ett besök i en nedlagd järnvägstunnel. Såväl dadaister som situationister har sysslat med verksamheter som kan liknas vid UE. På olika platser har förfarandet fått namn av sina utövare som ”draining”, ”hacking”, ”fringe exploration” och ”urban adventure”. Termen ”Urban Exploration” myntades dock först av kanadensaren Jeff Chapman 1996. Det blev snabbt namnet som världen över kom att användas för alla aktiviteter kopplade till förbjudna besök och utforskande av hemliga platser. Knappast någon har gjort mer för spridandet och upplysningen om Urban Exploration än Chapman, i UE-kretsar mer känd under pseudonymen ”Ninjalicious”. Mellan 1996 och 2005 drev han fanzinet och hemsidan Infiltration, där han spred sitt evangelium om Urban Exploration som en rolig och spännande hobby. Han satte upp etiska regler där stöld, vandalism och nedskräpning var förbjudet och där äkta upptäckare bara tar bilder av de objekt de besöker. Innan sin död i cancer 2005 hann han publicera boken Access all areas. En guidebok till alla former av UE och något av en bibel för dess utövare. Tack vare Internet har Urban Exploration blivit alltmer populärt. Det är en världsomspännande subkultur med egna regler och värderingar, som trots ökad uppmärksamhet fortfarande befinner sig i viss medieskugga.
I Sverige har det förekommit urbant upptäckande långt innan termen Urban Exploration föddes och tidiga upptäckare har lämnat spår efter sig. ”Spökhus” är ett namn som ofta användes om övergivna byggnader som besöktes av ungdomar, och nyfikna har alltid tagit sig ner i Stockholms kloaker. Trenden nådde Sverige snabbt. Begreppet Urban Exploration började på allvar användas här i samband med att Flashbacks UE – forum startade våren 2003. Boomen för UE i Sverige hänger helt ihop med det forumets popularitet. Där kan utövare kontakta och tipsa varandra, men det förekommer också ryktesspridning och personangrepp. Hösten 2008 startade ett annat svenskt UE – forum, 28 dagar senare, där tonen är mer seriös och inriktad på informationsspridning. Det förekommer även stängda forum med mycket känslig information. Sveriges historia som en industrination och med en tidigare levande landsbygd gör tillsammans med landets storlek att det finns många övergivna platser. I framförallt Stockholm har flera ”kultplatser” inom UE fått egna namn som Akay, Tariq och Drömmarnas Brunn. Namn som till en början kan tyckas förvirrande men de bidrar till att ge subkulturen ett eget språk som stänger ute andra. Urban Exploration utövas idag överallt i Sverige, men är fortfarande något av en skuggverksamhet och har ett drag av lockande mystik. Trots det dyker UE sällan upp i media och det är en oskriven regel ”att inte prata med journalister”. Den ökande populariteten gör att många ”äkta” utövare oroas av risken för ”svennighet” och att ”fjortisar” håller till på platser de tidigare haft för sig själva. Vissa äldre upptäckare väljer till följd av det att hålla sig borta från de öppna forumen. Den svenska UE - scenen växer alltså stadigt och har aldrig varit mer populär, vilket paradoxalt skapar misstro och motsättningar. En problematik som ofta uppstår när en subkultur för ett fåtal börjar bli mer allmänt spridd.
En av dem som har gjort mycket för att öka intresset kring Urban Exploration i Sverige är Jan Jörnmark. Docenten i ekonomisk historia från Göteborg vars böcker Övergivna platser och Övergivna platser 2 är storsäljare, och som ofta figurerar i media. Jan beskriver den svenska UE- scenen som livlig där många håller på.
– Procentuellt sett gentemot befolkningen tror jag att Sverige har den mest levande UE – scenen i världen.
Den största förklaringen är det stora historieintresset kombinerat med ett moment av spänning, och att svenskar alltid ligger i framkant med ny teknik. Digitalkameror och bloggar har vi tagit till oss snabbt.
– Fenomenet är Internet. Folk har alltid gjort det här överallt, men så kom Internet med digital distribution och produktion av bilder. Nu kunde alla dessa människor hitta och kommunicera med varandra. Det blev mycket roligare för det är inte så kul att dansa ensam.
Enligt Jan är det ett brett genomsnitt av befolkningen som håller på med Urban Exploration. Kanske mer män än kvinnor, men annars allt från bilbärgare till revisorer.
– Det är spännande och något du kan göra själv. Ingen annan gör det åt dig. Det är ett utryck för individualism på det sättet. Det är ingen extremsport men lite grann utanför det normala.
Urban Exploration tillfredställer mångas behov av upplevelser och det ligger nära andra subkulturer som geocaching (skattjakt med GPS), graffiti och paintball, och utövare flödar mellan dessa. Jan berättar att den svenska UE - scenen är delad, i främst två riktningar. Dels den superhemliga delen som vill att kulturen ska fortsätta vara fördold och dels den mer ”normala” öppna delen, bestående av en kärna på cirka 1000 personer som är aktiva på forumet 28 dagar senare. Jan säger sig vara otroligt liberal till sitt sinnelag och har full förståelse för den hemliga grenen av UE. 28 dagar senare startade Jan tillsammans med några andra entusiaster hösten 2008 eftersom många var missnöjda med Flashback.
– Det var synd för jag tycker väldigt mycket om Flashback, men vi fick ett bättre forum istället. Då vi startade var vi oroliga för att det skulle bli kontroversiellt, men det är en god och trevlig ton på forumet.
Deltagarna på forumet är solidariska och delar med sig. Jan tar lätt på den kritik han fått om att bland annat vara en dålig fotograf och tycker att hans framgångar talar för sig själva.
– De insatser som jag och andra har gjort, är att göra en hobby som var misskänd med tonåringar i kloaker, helt plötsligt möjlig för alla, utan att känna att de var idioter. Jag har fått jättemånga mail från folk som trodde att de var ensamma om det i hela världen.
Den största risken med det ökade intresset är naturligtvis att det kan ske olyckor. Det är miljöer där det kan finnas en och annan spik, som Jan utrycker det. Han trycker alltid på att UE kan vara farligt och har själv skadat sig illa vid några tillfällen. Har du hållit på ett tag är det lätt att negligera riskerna och ha för bråttom.
– Det uppvägs av det stora historieintresset det här genererar. Bebyggelseantikvarier tycker det är fantastiskt och det Riksantikvarieämbetet tjatat om i åratal sker nu. Det är en kulturgärning av mått. Det positiva vinner med 99 mot 1. Ingen skulle ha dokumenterat de här platserna annars, varav många nu har rivits.
Utvecklingen i Sverige tog fart runtomkring 2005 när Jan började lägga upp bilder på sin hemsida, parallellt med att en massa andra liknande hemsidor dök upp.
– För mig är det jätteroligt. Det är ovanligt att en medelålders man hittar en ny sysselsättning och social omgivning samtidigt. Det har förändrat mitt liv fullständigt.
En rad olika faktorer gjorde att Jan började med Urban Exploration. Han såg en amerikansk och en belgisk sajt i början på tvåtusentalet, och blev fascinerad. Jan som tidigare skrivit om strukturomvandlingar fick nu en ahaupplevelse. Samtidigt arbetade han tillsammans med en kompis på en bok om IT och insåg den nya teknikens möjligheter. I maj 2004 fick han syn på en övergiven folkpark av en slump och började förstå att det finns många övergivna platser i landet. Jan började ta bilder och lade upp dem på sin hemsida. Responsen på bilderna blev större än vad han hade trott och överskuggade allt annat på sajten, som snart blev en mötesplats för personer med samma intresse.
– Jag har haft en otrolig framgång och förklaringen är att jag som ekonomhistoriker kan berätta om globaliseringens förändringsprocesser. Jag hade kunskaperna, ett hyfsat bildsinne och de ekonomiska möjligheterna.
Tack vare sina kontakter kommer Jan ibland in på ställen där ingen annan har tillträde, något han liknar vid att komma in till Tutancamons grav. Om inte en plats är välkänd ger han aldrig ut exakta adressangivelser, då det kan locka till sig graffitimålare och annan förstörelse. Nyligen har Jan lämnat manus och bilder till två nya böcker. Parallellt har han ofta utställningar och föreläser ute i landet.
– Det ser väldigt spännande ut, men djävlar vilket jobb det är. Det är sällan som jag arbetar mindre än 80 timmar i veckan säger Jan.
En som kan sägas tillhöra den ”hemliga” delen av den svenska UE - scenen är Adam som går på gymnasiet i Stockholm. Till skillnad från många andra som sysslar med lite farlig och olaglig UE, ställer han upp på en intervju.
Hur länge har du hållit på med Urban Exploration?
– Jag började som fjortonåring och har hållit det väldigt nedtystat för mina föräldrar. Det är först nu på senare tid som jag berättat om det.
Pratar du om det i skolan?
– Om de frågar. Det är ingenting jag pratar om öppet. Kommer det ut kan det bli en massa ståhej och alla vill pröva. Det är redan tillräckligt många ungar som håller på.
Är det bara du i din klass som håller på med det?
– Det är jag och två tjejer i en parallellklass. Det är dom jag är ute med.
Är du ute med några andra?
– Det är två andra killar som vi är ute med också. Vi kallar oss för IL (Inspektionslaget) Jag fick kontakt med dem via Flashback, då de blev imponerade av mina bilder från det gamla tåggaraget i Antuna. När jag är ute med dem har jag tillgång till varenda SL-dörr i hela Stockholmsområdet, och en hel del andra dörrar. Tack vare att de har nyckelknippor.
Hur har de fått tag på nyckelknipporna, via jobbet?
– Det vet jag inte. De sysslar med tunnel och kulvertinspektion. UE på arbetstid, det är jäkligt sjyst.
Hur kom det sig att du började med Urban Exploration?
– Jag kommer ihåg att jag såg en film på YouTube. Jag hade hört om Drömmarnas Brunn, så vi åkte dit med de ledtrådar jag hade, mellan två kyrkor vid en trappa och en rabatt. Det tog mig två timmar att hitta brunnen och då var det bara att gå ned. När jag kom ner kände jag att det här vill jag syssla med. Då var jag fast. Jag trivs med det här.
Hur ofta gör du det?
– I princip varje helg. Har jag varit på någon fest så drar jag ut efter festen. Det blir rätt sent ibland. Det händer att det blir på dagtid men jag föredrar nattetid, det är mindre folk utomhus. Då jag är ute med killarna från IL har vi varsel (en form av arbetskläder) på oss hela bunten, så ingen har något att säga till om när de möter oss. Vi går gratis igenom spärrar, det är bara att vinka lite till spärrkillen.
Går du till nya ställen varje gång eller återkommer du till vissa platser?
– Njaa. Jag har ett ställe som jag återkommer till. Det är en gammal kloak. Där finns en betongväg med ett fyrkantigt hål, innanför hålet finns det något väldigt gammalt. Dit in vill vi ta oss. Vi måste bara komma på hur vi ska komma igenom väggen. Jag är där rätt ofta eftersom vi håller på och slår sönder väggen där nere. Det är lersten och väldigt jobbigt. Senast jag var där slog jag sönder min hand.
Gör du alltid det här i grupp?
– Ja, av den enkla anledningen att det inte är så kul om det händer något farligt, när du är ute ensam. Dessutom är det är bra om man är tre.
Hur hittar du ställena?
– Hur? Man har sina aningar. Kolla till exempel på Slussen som är genomborrat med tunnlar. Slussens station är inbyggd i en grotta och inne i grottan ovanpå stationshuset ligger Tariq. Namnet kommer efter en målare som tog sin in där på åttiotalet och gjorde en massa målningar, och hade konstvernissage. Det är överbesökt med ungar där hela tiden. De har inget där att göra. Nu på senare tid är det mycket civilare i närheten av ingången. Som tur är har jag en egen ingång. I anslutning till Tariq finns Akay-templet (också nämnt efter en målare). Sedan januari hade ingen varit där på två år. Polarna i IL bröt upp gallret och en massa folk tog sig in. Det blev igensatt med ett trippelgaller. Det kommer att ta tid att ta sig in nu. Vi hittade en annan ingång som nu är totalt kalkad. Jag måste hitta en ny väg in, för i anslutning med själva templet finns hela bunkerkomplexet under Slussen. Det är väldigt stort.
Har du varit inne i det komplexet?
– Det har jag. Jag har varit inne i hela Tariq och Akay, och med det menar jag också avloppstunneln i anslutning. Tidigare kunde man ta sig in vid Slussengallerian om du klättrade upp på en fotomaskin vid Tacobar och tog dig in via taket. Det gick även ta sig in genom gamla Domus lagerlokaler.
Definiera UE?
– Allmänheten ser ner på UE. De tycker det är olaga intrång och att man förstör saker. Poängen med UE är inte att förstöra, utan att ta sig in och inte lämna avtryck. Vi håller kanske inte hundra procent på den regeln men försöker så gott som möjligt. Vi vill kunna ta oss in överallt.
Ni klottrar inget?
– Jag sysslar lite med Street Art. Men annars inget klotter för min del. Jag förstör inget i onödan.
Besöker ni andra platser i Stockholm?
– Ja, vi besökte Kodakhuset i Järfälla för ett tag sedan. Kodak hade sitt huvudkvarter där och tillverkade engångskameror. Enligt min polare som bor i närheten, bodde den ryska maffian där mellan år 2001 och 2004. Jag vet inte vad jag ska tro. Han svär på sin grav att han såg dem där ett flertal tillfällen och också att tre tjejer ska ha blivit styckade i källaren. Han ska ha sett allt utom liken. Det ska tydligen finnas ett nedre källarplan utan hiss. Dit måste vi ta oss. Det finns en svetsad dörr där också. Bakom den dörren kan allt blodet han snackade om finnas. Dit in kan man inte ta sig. Annars är Kodakhuset en stor mäktig byggnad med många fina målningar. Det finns även andra ställen som Antuna tåggarage. Det är inte många som vet var det ligger. Drömmarnas Brunn blev avstängt för tre år sedan men jag tog mig in där i fredags. Det var rätt ballt att ta sig in där igen.
Vad ger den här hobbyn dig?
– Dels är det en enorm spänning. Jag får en sådan sjuk adrenalinkick när jag gör det. Och så är det när du tar dig in i glömda, gömda och övergivna utrymmen, runt, under och över Stockholm. Det är riktigt tufft tycker jag.
Kommer du att fortsätta med det?
– Ja det kommer jag, men jag hoppas att det inte blir så överreklamerat. Sedan Flashback startat med det, ligger det många ledtrådar ute på det forumet om var ställen ligger. Det har förstört UE rätt mycket, eftersom folk börjar med det varje dag. Ungar som inte inser vad UE är och står för.
Vad står UE för då?
– Det är att utforska gömda utrymmen under Stockholm och säga till allmänheten att det här utrymmet finns, ni står över det men ni kommer aldrig att kunna ta er in.
Vilka är de som sysslar med UE, mest ungdomar eller?
– Nej, det är väl mest folk i min ålder och äldre antar jag. Killarna i IL är tjugofyra båda två. Det finns trettioåringar som sysslar med det.
Är du mycket nere i tunnelbanan och tunnlarna där?
– Det beror på. Det finns alltid tunnlar, luckor och kloaker i anslutning till tunnelbanan. I och med att jag vet riskerna med att bli påkörd, försöker vi hålla oss borta från tunnelbanan. Om vi går igenom tunnelbanan är det bara som en sista utväg, du vill inte fastna där inne.
Stöter ni på andra när ni är ute?
– Andra utövare har jag stött på, mest nere i kloaken i Tariq. Annars stöter jag inte på några. Men visst träffar man folk genom intresset.
Uteliggare?
– Uteliggare är djävligt bra att fråga om du vill ha råd. De har koll på var saker finns. Vissa säger att uteliggare är äckliga och luktar urin, men det är bara att tåla. Några kan vara väldigt glada och snälla människor medan andra är riktiga rötägg. Om du inte vill sitta på Flashback hela dagen, snacka med lodare. Det är det bästa du kan göra.
Hur skulle du beskriva UE-scenen i Stockholm?
– Bedrövlig. Mer och mer ställen blir nedstängda av fastighetsägarna. Och bryter man upp dem igen blir det ett djäkla liv en gång till. Det blir bara värre och värre.
Vad har du för kläder på dig och vad har du med dig på dina expeditioner?
– Maglite (ficklampa) är ett måste. Utan den hade jag varit rökt, eftersom det är en brutalt kraftig lampa. Kommer det någon som är farlig kan den användas i självförsvarssyfte. Jag har med mig ryggsäck, rep och bultsax om det behövs. Två extra lampor är ett måste och mössa om det är kallt. Är jag ute med IL är det varsel rakt igenom, samt bygghjälm. Går man utan mössa i en kloak kan det gå rätt illa. Det brukar vara rätt vassa stenar i taket. Jag har dragit upp huvudet flera gånger, det är inte världens mysigaste grej direkt. Jag har på mig vanliga skateskor. De är luftiga men täckta av lera nu.
Har du med dig kamera?
– Det beror på. Eftersom jag är aktiv fotograf tar jag med mig systemkameran när det inte är så trångt. Annars en digitalkamera som går ner i fickan. Ibland har någon av polarna med sig en filmkamera.
Är Internet en förutsättning för den här kulturen?
– Självklart. Kolla på hur Flashback gjort UE till vad det är idag. Jag tror att UE - scenen i Stockholm hade varit bättre om det funnits ett antal hemsidor med enbart bilder. Då hade fler själva fått leta och inte lika många hade hållit på med det. Grejen är väl att hitta platserna själv. Folk pressar mig på ingången till Akay. Dra ut och leta själva, säger jag bara.
Har du varit i fara någon gång?
– Är du nere i ett ställe där det finns ett avlopp kommer du i kontakt med metangas. Det är inte så hälsosamt direkt. Men livsfara nej, i så fall hade jag nog taggat ner. Fast vissa platser är farliga, så är det. Om jag vet att jag ska komma över ett ställe där det är smalt, slutar det nog med att jag slänger över ett rep. Och tar mig över på det sättet istället för att ramla ner.
Men du har fått sår och så?
– Ja, jag har skurit upp mina händer flera gånger i Fatburskloaken där vägarna är sjukt vassa och slagit huvudet i rostiga järnrör. Men det är det värt.
Vad säger dina föräldrar?
– Det är okey. Farsan säger att jag ska ta det lugnt eftersom det är olaga intrång.
Har du blivit tagen av polisen någon gång?
– Nej, men jag har blivit tagen av väktare flera gånger när jag varit ute med IL. Då säger vi bara att väktare inte har någon rätt att vara på spåren och att spårområdet är ILs arbetspalts. Hade vi blivit tagna av väktarna nere på spåren i våra civilkläder hade det blivit böter direkt.
Struntar polisen i UE?
– Det vet jag inte. Häromdagen blev jag tagen på plåttaket vid Tarig när jag väntade på en kompis. De ringde till min morsa och det blev ett djäkla liv. Om någon gör en anmälan åker väl polisen dit och tittar, eller om de ser någon gå ner i en brunn säger de till.
Hur ser du på att åka runt på landsbygden och utforska?
– Det är något jag vill göra och jag kallar det definitivt för UE. Urban Exploration handlar inte bara om att ta sig in i tunnlar. I Ulriksdal står det en järntrappa mitt ute i skogen och det är UE. Det är saker som är uppbyggda och har med stadsmiljö att göra.
Vad tycker du om de som åker runt på sin semester och fotar?
– Det är ingen som tar skada av det, men det är inte riktig UE. Spänningen är att ta sig in och de fotar bara utanför.
Har ni alias allihop?
– Det beror på. Flera Street Art - killar använder allias, så att inget ska bli kopplat till dem. Jag använder alias då jag är med i IL. Annars går jag under namnet Adam.
Känner du många i Stockholm som håller på med UE?
– Nja, jag känner till många. Jag ser ingen anledning att träffa folk som sitter och är asdryga över att de har varit överallt.
Du umgås även med folk som inte håller på med det här?
– Självklart. UE är bara något jag sysslar med på kvällar och helger.
Håller du på med UE året runt?
– Ja. Vintern är bäst, mindre folk och skönt i kloakerna. Det är det inte på sommaren, när det är riktigt varmt där nere.
Till sist, är myten om tunnelfolket som bor i Stockholms tunnelbanas tunnlar sann?
– Nej. Det har bott folk i tunnlarna i New York men inte i Stockholm. Det är en massa prat om det, men det är skitsnack. Det kommer från ett levande rollspel som var arrangerat och där en del UE-folk deltog. Vid Drömmarnas Brunn står det ”grattis du har hittat till Drömmarnas Brunn men du kommer aldrig att hitta till Tunnelstaden”. Jag tror själv att det är bullshit. Det finns ingen Tunnelstad i Stockholm.
Några som inte letar efter tunnelstäder, men gör moderna upptäcksfärder är lokföraren Karsten Östlund Avezzano och arkivarien Niklas Gustavsson. Två stockholmare i trettioårsåldern som lärde känna varandra i lumpen. På sin lediga tid gillar de att resa till bruksorter och industrisamhällen på dekis. Där besöker de inte bara övergivna hus och industrier, utan gör vad de kallar för ”hela kittet”. De åker så långt som det är möjligt kollektivt, bor på hotell, käkar plankstek på ortens enda restaurang och provar på det lokala nöjeslivet.
– Det är som en semester för oss, berättar Niklas som säger att självkänslan på orterna de besöker ofta är förvånansvärt låg. Många undrar vad de finner så speciellt med deras hembyggd.
Fotografierna ifrån sina resor lägger de sedan upp med kommentarer på bloggen Rostsverige (en ordlek med uttrycket ”Lort-Sverige”). Karsten skriver texterna och de båda tar bilderna.
– Vi tycker det är roligt med detaljer i bilderna. Gärna skyltar, mätare och kvarglömda grejer som en gammal stövel, säger Niklas.
Bloggen har blivit populärare än vad någon av dem trodde med ungefär 1000 unika besökare per månad, som ofta kommenterar. Många av kommentarerna är från personer som tidigare har bott på platserna. Det hela började med en ostrukturerad semesterresa i Småland 2004 i form av ”backpacking i Sverige”, berättar Karsten.
– Vi åkte runt i små orter och tyckte det var kul. Vi ville göra om det, men ha något mål med resan. Vi är båda är intresserade av svensk efterkrigshistoria och arkitektur. Allt det bakas ihop när du åker runt och tittar på nedlagda fabriker.
Tanken var från början inte att de skulle ha en blogg. De la ut bilderna på nätet på skoj och sedan rullade det på. Folk mailar in med tips på ställen och de har kontakt med andra som har liknande bloggar. Grabbarna använder även hemsidan Nyhetsportalen som samlar artiklar från lokaltidningar i landet. Där hittar de ofta information om byggnader som är öde eller ska läggas ned.
– Men även slumpen spelar en stor roll säger Karsten. Ibland är vi på en plats och ser något annat en bit bort. Då går vi dit och så är det jättebra.
Ett exempel på det var när de åkte inlandsbanan och såg en gammal tegelbyggnad med en Prippsskylt. Det var ingen plats de kände till men det visade sig vara ett nedlagt bryggeri.
– Det ultimata är naturligtvis att hitta en plats där ingen har varit, men det är svårt eftersom det är så många som håller på med det här, berättar Karsten.
En av deras inspiratörer är Jan Jörnmark och deras hemsidor startade ungefär samtidigt. Niklas beskriver honom skämtsamt som ”vår nemesis”. Jörnmark är oftast först på platserna. och har mycket mer resurser berättar rostkillarna.
– Han är inne och skriver på vårat forum och länkar till sin sida, säger Niklas och skrattar.
– Ständigt denna Jörnmark, fyller Karsten i, som sedan tilläger att Jan Jörnmark gör sig bra i teve och har gjort mycket för att sprida intresset.
De båda vännerna är försiktiga när de är ute, och utforskar iförda sina vanliga kläder. Ibland kan det vara obehagligt med gamla rostiga stegar och hål i golven. Det läskigaste var när de träffade på en ”gruvexploratör” i Grängesberg.
– Han drog in oss i ett gruvhål och jag följde med in i en gruvgång med räls som ledde in i ett schakt med ruttna plankor. Bortom det skulle det finnas en gång som lede till ytterligare en gruva men jag valde att stanna kvar. Det finns dem som dyker i vattenfyllda gruvor, säger Niklas och skakar på huvudet.
Efter den incidenten håller de sig gärna ovan jord. På frågan om vad de får ut av sin hobby svarar båda samstämmigt att det är glädje. Karsten förklarar att de har regelstyrda och lite monotona jobb, därför blir det ett avbrott från vardagen.
– Vi söker äventyret i det välkända. Lagom med tokigheter men inte för mycket.
Båda tycker att de har upplevt mycket som de annars inte skulle ha gjort och att de har fått se många delar av Sverige.
– Det är nog därför vi fortsätter och jag skulle kalla det för rostturism, säger Karsten.
– När andra kollar på hus med röda knutar eller åker utomlands gör vi det här, fortsätter Niklas, som tror att deras form av turism kommer att öka eftersom folk söker sig inåt och intresserar sig för det egna landet.
Det ökade folkliga intresset ser de som dubbelt. Det är positivt att folk intresserar sig för Sveriges historia men samtidigt försvinner exklusiviteten lite. En negativ aspekt av den ökade populariteten är att fel personer dras till de öde platserna. Byggnader vandaliseras och folk ser det som en avdumpningsplats för sitt avfall. Därför lägger de aldrig ut några adresser på sin blogg om inte platsen är välkänd. Trots den växande populariteten är det fortfarande nästan bara killar som letar efter övergivna platser, berättar Karsten. Niklas fick dock kontakt med en tjej som delade intresset men misslyckades med att få till en dejt.
– Det är den typ av nördig hobby som bara killar kan hålla på med, fortsätter han.
– Det här är inte speciellt glamoröst. Ibland missar man bussen och då blir du sittande. Det gäller att ha tålamod avslutar Karsten.
*
Lars, Leo och Perre fortsätter att leta efter Stockholms gömda miljöer.
Jan Jörnmark åkte direkt efter vår intervju till Lettland för att göra ett reportage för magasinet Filter. Hans nytagna foton från sina resor i Europa ligger uppe på www.jornmark.se.
Adam har fått skjuta upp sin planerande utforskning av ett påstått underjordiskt tunnelsystem under Kungsholmen. Efter att ha skadat sig när han var ute och seglade, är han tvungen att ta en ofrivillig paus från UE.
Karsten och Niklas åker i sommar som vanligt iväg på en längre expedition till bortglömda delar av Sverige. En resa som sedan kommer att dokumenteras på rostsverige.blogs.se.
Av Martin Johansson.
Väldigt roligt att läsa det här, det får suget att komma tillbaka då det var ett tag sen jag var "ute" och letade :) kämpa på, skulle vara jävligt roligt att haka på men man får ju börja själv :)
SvaraRadera