söndag 17 november 2013

Svensk film som terapi.



Anna Odells debutfilm Återträffen har hyllats överallt, men jag var inte enbart positiv. Första delen av filmen som skildrar den fiktiva klassåterträff som regissören i verkligheten inte fick gå på, är mycket stark. Det blir svidande obehagligt när gamla oförrätter kommer upp till ytan, eftersom folk lätt halkar ned i sina roller ifrån skoltiden. Filmens anda halva som är mer meta, och visar hur hennes klasskamrater kunde ha agerat om de skulle ha fått se filmen, känns inte lika lyckad. Det blir lite konstruerat, även om enskilda scener fungerar även här.

Om det är något som Återträffen skulle ha vunnit på, är kanske lite mer filmisk känsla i det ofta fantasilösa fotot. Desto mer cineastisk feeling finns det i höstens andra svenska terapi-film, Lisa Langseths andra film Hotell, om en terapi-grupp som tar in på hotell för att låtsas vara några andra än de egentligen är. En bisarr variant av beteendeterapi som får oväntade följder. Det blir ibland lite trevande berättarmässigt men filmen tar sig mot slutet. Hotell har en underfundig humor som gör den till en bättre film än den något för stela Återträffen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar