Att Mickey Rourke inte vann en Oscar för sitt lättköpta porträtt av en mjukismacho i The wrestler är en av juryns mest klockrena val. Istället gick Sean Penn hem med en guldgubbe och sällan har det varit mer välförtjänt! Hans portträtt av Harvey Milk är nyanserat och han väljer att gestalta denna amerikanska hjälte som han troligen var. En ömsint man med medkänsla samtidigt som han hade ett rörigt privatliv, och som det antyds nog var väldigt ensam. Harvey Milk var mer än en gaypolitiker, utan en sällsynt politisk begåvning som nog kunde ha slutat som guvernör eller senator om han fått leva. Det ambitiösa drive som krävs för att nå någonstans inom amerikansk politik fångar Sean Penn mycket väl.
Milk är en film som behandlar triumf och tragedi, dess två komponenter som genom historien alltid definierat det stora landet i väster. Gus von Sants films pendlar mellan det publika och det privata men utspelar sig främst i den politiska arenan. Det var även där den avundsjuka och fördom som ledde till det sorgsna slutet på Harvey Milks karriär fanns. Som alla riktigt bra filmer blir den här bättre ju längre tiden går. Fascinationen stegras trots att man redan i början blir medveten om historiens utgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar