Första delen i Steven Soderberghs tvådelade epos om Che Guevara, Che - argentinaren går nu på bio. Jag hade låga förväntningar men filmen är det bästa regissören gjort på åratal (även om projektet nog mest är Benicio Del Toros baby). Vi kommer kanske inte Che något närmare som person och visst saknas det viss hälsosam kritik. Vill man se en ikon punkteras är det här fel film. Snarare förstärks myten av Che via Del Toros rolltolkning, som ligger någonstans mellan imitation och märkligt metodskådespeleri.
Filmens styrka är Soderberghs tekniska briljans. Det blir mest gerilla strider som börjar segt men sedan utvecklas till något av de bästa krigsskildringar som gjorts. Då revoltörerna tar ett hotell befäst av Batistas trupper är det filmhistoria. Bäst är dock de svartvita scener då Che några år senare är på besök i New York för att tala i FN. Filmat precis i stil med "cuting edge" 1964, får vi se Che på besök i fiendeland. Fast naturligtvis blir han stjärnan på cocktailpartyt ändå. Truman Capote har ingen chans då Che snäser av den liberala senatorn Eugene McCarthys smöriga komplimanger!
Dessutom börjar och slutar filmen med en scen där en ung Che sitter på en terras i Buenos Aires och blickar ut över stadens natt. Där bestämmer han sig för att lämna medelklasslivet för den revolutionära kampen och vare sig Del Toro eller Soderbergh har någonsin gjort en bättre scen. Ren filmmagi!
Nu längtar jag till del två som snart har biopremiär. Kanske kompliceras bilden av den kubanska revolutionen då lite mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar