Inglourious Basterds.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Quintin Tarantino skulle gör sin egen homage till de äventyrsfilmer med andra världskrigstema som var så populära på 50 och 60-talet. Jag befarade att Inglourious Basterds skulle vara tämligen enkelspårigt våldsam men Tarantino överraskar positivt. Handlingen drivs fram mer av dialog än action och det pratas mer tyska än engelska. Regissören uppdaterar ett föråldrat filmkoncept och får till en av årets mest underhållande filmer på kuppen. Förutom en spännande rollbesättning och cinematografisk proffsighet, så är det de små scener som liksom faller utanför mallen som gör filmen. När några nazisters dumma gissningslek överraskande övergår våld eller då filmens hjältinna förbereder sig för sin stora kväll till tonerna av David Bowies ledmotiv till Cat people uppstår det stor filmmagi. Och dessutom återvinner Tarantino som vanligt en massa gammal fin och lite bortglömd musik. Bland annat flera stycken signerade Eniio Morriconne. Man tackar för det.