På andra dagen av Propaganda kom jag i slutet av Name the Pets set. Tjejen som ligger bakom detta roliga gruppnamn är tjusig och allt framförs med stor entusiasm. Men speciellt bra är hennes upphottade eurodisco inte. Bra är däremot Suburban kids with biblical names. Detta glasögonbands hemmasnickrade pop är som alltid supercharmig, men kanske är de för små för den stora scenen, musiken tenderar att förlora lite konturer. Därefter följde ett par mindre intressanta akter och jag lämnade festivalområdet.
Jag återvände lagom till en kort uppvisning i konstsimm som följdes av dagens överraskning: The Teenagers. Efter en tveksam start spelade de upp sig och fick upp ett riktigt tight sväng. Synd bara att detta lovande band inte spelade längre. Sedan kröp jag ihop uppe på läktaren och lyssnade på Ingentings traditionella svenska rock. De ligger över genomsnittet i genren och har några riktigt starka låtar men bjuder ändå inte på något speciellt.
Sedan kom det band som jag sett fram emot mest: Camera Obscura. De bjöd på ett proffsigt och lite kyligt gig. Trots att det var hur bra som helst misstänker jag att deras barocka pop låter ännu bättre inomhus. Hela festivalens bästa spelning följde därefter när Florence Valentin äntrade den stora scenen. Vilket band, vilka låtar, vilken scenshow och vilket patos. Frågan är om de inte bara är ett av Sveriges bästa band utan även bland det bästa man kan se i hela världen för tillfället. Dessutom är den bedrift att göra politisk musik utan pekpinnar.
Efter det var jag så utpumpad att jag inte riktigt orkade sen något mer. Och när Mikee Snow inte lät något vidare så valde jag att cykla hem. Nöjd med att ha sett ett par riktigt bra spelningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar