I dagarna börjar den extremt svenniga Sweden Rock Festival och det kan då vara läge att lyfta fram det fenomen som just rockers nästan lyckades utrota för ungefär exakt trettio år sedan. I slutet av 70 - talet hade disco-kulturen blivit den dominerande musikstilen i USA, vilket oroade rockdiggare som satte igång den rasistiska och homofoba kampanjen "Disco Sucks", något som knappast var höjdpunkten i mänsklighetens historia (vilket framgår av bilden ovan). Även om discon då hade blivit kommersialiserad och allt mer urvattnad så var den ändå att föredra framför trötta arenarockband som Foreingner och Styx (vilket blev den musikstil som ersatte discon i USA) men disco-kulturen var en underground-rörelse som hotade att bli "overground" och därför var tvungen att tryckas tillbaka.
Vill man veta mer om Disco-scenen på 70-talet rekommenderar jag Tim Lawrences bok Love saves the day. Det är en mycket lärorik historik om vad som började som privata fester i början av decenniet pga brist på uteställen några år senare blev en kommersiell industri, med sina största fans bland svarta, homosexuella och kvinnor men däremot inte heterosexuella män (därav backlashen). Intressant är också att musikstilen "disco" främst utvecklades av européer och att de flesta framträdande diskjockeys var italienamerikaner. I början dansade man just bara till musik som svängde (typ Philadelphia-soul) och faktum är den musik som senare fick disco-etiketten ofta var betydligt tristare.
Läs Vanity Fairs fina disco-artikel här: http://www.vanityfair.com/culture/features/2010/02/oral-history-of-disco-201002 och en intressant artikel om Disco Sucks-fenomenet och dess påverkan på det tidiga 80-talets musikscen finns här: http://blogs.wnyc.org/culture/2009/07/13/from-comiskey-park-to-thriller-how-the-pop-music-audience-was-torn-apart-and-then-put-back-together/ (och se gärna även om Saturday Night Fever, det är en underskattad film om den unga arbetarklassens vardag som blivit bättre med åren).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar