Filmiska recept.

Sugen på att få bra filmtips, och kanske ännu bättre recept på köpet (plus en liten essä). Då är finsmakar-återutgivarna Criterions artikelserie Chef du Cinema något för dig: http://www.criterion.com/current/posts?category=Chef+du+Cinema. Recept tagna rakt ifrån några av de filmer som Criterion har givit ut, måltider spelar som alla vet en stor roll i många filmer.

Vintage Cash.

Alla Johnny Cash - fans därute! Ni har väl inte missat att dokumentärfilmen Johnny Cash: The Man, His Words, His Music ifrån 1969, ligger ute på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/977917/johnny-cash-the-man-his-world-his-music/?tab=undefined&sida=1. Tyvärr i en timmes nedklippt version (den fullständiga filmen får ni leta upp på DVD). Men trots allt är det ett fascinerande porträtt av Johnny Cash på språng i slutet av 60-talet. Nygift, och med en nytändning i karriären, är det en tillsyns harmonisk man vi möter, även om det finns något mörkt, och oroligt i hans ögon. Demonerna blev han nog aldrig riktigt kvitt.

Förutom fina ögonblicksbilder på Johnny Cash med entourage, bjuder även den här dokumentären på en tidsresa till en lantligt sydstats-USA, vid sextiotalets slut. Ett historiskt decennium går mot sitt slut, men moderniteten är ofta långt borta i de pastorala miljöerna  Det må vara 1969, men omgivningarna ger sken av att tiden har stått still sedan fyrtiotalet.

Ny roman ifrån Dennis Lehane (snart i svensk översättning).

Det är alltid lite julafton att läsa en ny roman signerad Dennis Lehane, kriminallitteratur-mästaren som håller på att transformeras till en av de stora amerikanska författarna. Hans senaste alster Live By Night är den fristående uppföljaren till mastodont-verket The Given Day. Det är mer pulpigt, och även ojämnare än i föregångaren, samtidigt är Live By Night en roman som överaskar positivt, genom att lämna de episka anslagen för ett mer uppbrutet berättande. Dennis Lehane experimenterar fortfarande i sitt skrivande, är som alltid hemmastadd i ljusskygga miljöer, och lär oss dessutom något nytt. Den här gången om det rom-smugglade gangstervälde som växte fram i Florida under förbudstiden i USA på 1920-talet.

Live by Night kommer vilken dag som helst på svenska med titeln Nattens Dåd. Det är utmärkt att boken översätts så snabbt, men Dennis Lehane bör man försöka läsa på originalspråk  De svenska översättningarna av hans romaner är tyvärr ofta under all kritik.

Album som du inte visste att du behövde höra: Cimetiére Pour Les Vivants (2012).

Cimetiére Pour Les Vivants är ett "imaginärt" soundtrack av den finfina svenska instrumental-orkestern Robert Johnson And The Punchdrunks. Det har varit tyst om dessa gitarr-fantomer ett tag, men förra året dök de upp med det här sex spår (altför) korta mini-albumet. Musiken känns kanske lite mer "europeisk" än vanligt, men det klassiska Punchdrunks-drivet finns ändå där som en motor i den cineastiska musiken.

Exit Tim Davys?

När pseudonymen Tim Davys dök upp 2007 med Amberville, den första boken i kvartett av "gosedjur-noir", var hajpen enorm, och spekulationerna stora om vem den mystiska författaren egentligen var. De efterföljande böckerna i serien (som var utmärkta på alla sätt) brydde sig dock ingen om, och förra året slutförde Tim Davys berättelsen om den fiktiva staden Molissan Town, med den sista delen Yok.

Yok fick tyvärr ingen egen utgivning, utan klumpas ihop med de tre andra tidigare utgivna böckerna i en tjock volym med samlingstiteln Mollisan Town, något som känns som ett sista desperat försök ifrån förlaget att skapa intresse inför en satsning som i mycket varit en flopp. För fans av Tim Davys är det dock en njutning att återigen stifta bekantskap med hans fiktiva värld, fylld av gulliga, men inte alltid snälla mjukis-djur. Yok kan dessutom vara den bästa romanen av de fyra. Den hemliga Tim Davys var definitivt värd ett bättre öde, än att hamna på den glömda litteraturens kyrkogård.

Föreläsning om gift i tecknade serier.

I morgon torsdag, hålls det klockan 18.30 en föreläsning på Kulturhuset i Stockholm, om gift i tecknade serier.  Både verkliga, och enbart i seriers värld existerande gifter, förklaras av gift-experten (vilket underbart ämne att vara expert inom) Olle Matsson. Den svenska Tintin-förening är arrangör, så fokuset kommer nog att ligga lite på den världskända belgiska journalistens rendevouzer med farliga ämnen.

Läs mer här: http://serieteketbloggen.wordpress.com/2013/01/17/fran-opium-till-radjaidjah-ett-foredrag-om-gifter-i-serier-241/.

Veckans Film: The Mechanic (1972).

Den brittiska regissören, och konservativa buspojken Michael Winner har idag avlidit 77 år gammal.  För personer med intresse för 60/70-tals filmer är han ett välkänt namn. Under de här åren spottade han ut sig filmer, av oftast usel kvalité bör det påpekas, även om det fanns gulkorn. Mest känd är han väl för sitt långa samarbete med Charles Bronson, vilket bland annat gav de båda herrarna deras största framgång i karriären med Death Wish 1974.

Death Wish är dock en riktigt usel film, som både är spekulativ, reaktionär, och en blek kopia på bättre hämnd-filmer ifrån samma tid. Istället är det The Mechanic ifrån 1972 som är Bronson/Winner-samarbetets höjdpunkt.

Det är en existentiell thriller som inte är genomgående perfekt, men ändå rätt vass emellanåt. Titeln anspelar på ett slangutryck för professionella hit-men, och för en gång skull passar Charles Bronsons begränsande uttrycksätt som hand i handske, för den kyliga yrkesmördare han här spelar. Vad som gör The Mechanic till något mer än en dussin-thriller med Charles Bronson, är ett smart manus, en lång ordlös prolog, och ett minst sagt oväntat slut.

Också har filmen en homosexuell tvist, när Bronson tar upp en ung man som lärjunge (spelade av den idag bortglömda 70.-talstjärnan Jean -Michael Vincent), mycket av referenserna till de båda männens eventuella ömsesidiga känslor togs bort i det slutliga manuset, men tillräckligt mycket finns kvar för att ge The Mechanic en lätt ambivalent aura.

En ny-inspelning av The Mechanic gjordes 2011, men den filmen ska man om jag har förstått det rätt undvika.