Halloween!

Jag brukar tycka att svenskt Halloween-firande kan vara något av det mest pinsammaste som finns. Ett på förhand utdömt försökt att importerar en tvättäkta amerikansk högtid för att sälja mera godis med ungdomsfylla som bieffekt, samtidigt som Halloween tar fokus ifrån Alla Helgons Dag, den kanske finaste av alla svenska högtider. Men i år känner jag mig förvånansvärt positivt inställd till Halloween. Pumporna med det bisarra leendet verkar ha botat min lilla höstdepression. Att på väg hemifrån se en vackert utsnidad Halloween-pumpa i porten bredvid är faktiskt ett av de dagliga små glädjeämnen som får den mörka högtiden att kännas mindre skrämmande.

Filmlogg vecka 43.

The Perfume Of The Lady In Black (Francesco Barilli 1974). Auteur-influerad och något obegriplig giallo som tillhör de bättre i genren. Filmfoto att dö för.

Syster (Ursula Meier 2012). Kristallklar schweizisk diskbänksrealism med tvist om en utsatt pojkes småkriminalitet i alpin turistort. Utan tvekan en av de senaste årens bästa filmer.

Chans (Gunnar Hellström 1962). Ojämn Birgitta Stenberg-filmatisering om tonårsflicka på glid som kan ses som ett tidigt exempel på svensk explotation - film. Idag mest sevärd för sällsynt saltad dialog.

Mahogany (Berry Gordy 1975). Spektakulärt men tomt melodram om en vanlig Chicago - tjej som blir supermodell. Lövtunt manus (och dito skådespeleri av Diana Ross i huvudrollen), men filmen har emellanåt en viss pulpig charm.

Bäst I Sverige (Ulf Malmros 2002). Bagatellartad barnfilm med manus av Peter Birro som har sin stunder av Malmroska fyndigheter, småkul även för vuxna.

Behöver världen verkligen ännu en dokumentär om ABBA?

Behöver världen verkligen ännu en dokumentär om ABBA? Svaret måste nog vara ja. För nu när BBC satt ihop en timmes lång ABBA-docu sitter man som klistrad. ABBA:s tidlösa musiks rötter & gradvisa utveckling under tio år förklaras pedagogiskt. Det som började som hemsnickrad popschlager slutade mitt i det musikaliska avantgardet. Den stora betoningen i den här dokumentären ligger på gruppens musik, denna jakt på perfektion som töntiga kläder till trots, särskilde ABBA ifrån samtidens övriga dansanta popband.

En film om parfym?

Il profumo della signora in nero eller The perfume of the lady in black är inte en film om parfym, men däremot är denna lätt obegripliga italienska "giallo" ifrån 1974 en av de bästa i genren. Influenser ifrån europeisk auteur-cinema och märklig vändningar i handlingen gör det här till en tämligen oförglömlig filmisk upplevelse. Parfymens eventuella roll i scenariot är dock en gåta.

Filmlogg vecka 42.

Bright Star (Jane Campion 2009). Den bästa snyftaren på den här sidan millennieskiftet?

The Look Of Love (Michael Winterbottom 2013). Halvdan biopic om den engelska erotikmagnaten Paul Raymond. Kanske mest för en brittisk publik även om filmens ömsint skildrade far/dotter-relation är fin (+ en briljant kort sekvens där Steve Coogan imiterar Marlon Branod, för några sekunder är man i The Trip).

For Those In Peril (Paul Wrihgt 2013). En liten brittisk pärla om ångest för havet och hanterandet av en förlust i vindpinad skotsk kustby. Rekommenderas å det varmaste.

Imaginära städer.

Städer som inte finns, städer som som aldrig blev av, städer som de kunde ha blivit, städer som en gång var, städer som bara finns i fantasin och fiktion. På twitter-kontot Imaginary Cities/@Oniropolis: https://twitter.com/Oniropolis, kan ni se fantastisk bilder av helt imaginära städer, något som gjort detta twitter-konto (som i grunden är reklam för en kommande bok men som växt till något annat) fullkomligt beroendeframkallande.

Bob & hans fans.

Behöver världen verkligen ännu en bok om Bob Dylan? Svaret måste nog var ja, för David Kinneys roliga The Dylanlogists handlar nämligen om alla oss som plöjer för mycket litteratur om Minnesotas stora son, nämligen hans fans. Om Bob Dylan är så mycket mer än bara en suveränt oförutsägbar artist, är hans fans något annat än vanliga musikdiggare. De mest extrema lever verkligen Bob Dylan-liv, ser så många konserter de kan (hur har de råd?), tolkar hans text & musik fördömligt, håller reda på idolens liv & verk, men några ägnar sig dessvärre emellanåt åt stalkning och rotande i Mr Dylans sopor. Osund besatthet av Bob Dylan kan formligen spoliera ditt liv.

Bobs egen relation till sina mest hängivna beundrare präglas av hatkärlek med betoning på hat. Kanske inte så konstigt då de han förstört denna privata mans möjlighet till vanligt privatliv. Genom hela karriären har han gjort allt för reta upp dem, men de har inte försvunnit, snarare befinner sig artisten och hans publik i märklig ömsesidig symbios. Bob Dylans häpnadsväckande karriär skulle nog inte varit som den blev, om det inte vore för alla oss som för alltid är besatta av mannens output, vissa bara mer besatta än andra.