Filmlogg vecka 34.

Lovely Rita (Jessica Hausner 2001). Österrikisk ångest om utsatt tonårsflicka som driver vind för våg. Influenserna ifrån Micheal Haneke märks tydligt i en film som borde vara mer känd.

Captain Phillips (Paul Greengrass 2013). Välgjort modernt piratäventyr utan udd. Föga spännande och det är alltid problematiskt när huvudpersonen lämnar en likgiltig.

In A World... (Lake Bell 2013). Överskattad komedi om röstskådespelare. Kul ämne som inte är lika roligt som det låter.

Förtorkade Liv (Nelson Pereira Dos Santos 1963). Brasiliansk klassiker om en fattig jordbruksfamilj. Lysande svartvitt foto kontrasterar effektivt mot misären under solen. Ett av neorealismens sista stora mästerverk?

Chic for the weekend.

Chic (eller snarare Nile Rogers himself) bjöd visst på lite ohämmad disco-nostalgi vid förra helgens Way Out West. Chic är dock för vassa för att vara enbart nostalgi för folk som inte ens var där när det hände. Discons främsta musikaliska akt, vars fall blev orättvist hårt efter disco sucks - backlashen. Nåja, tiden har visat att Chics musik tillhör evigheten och Nile Rodgers/Bernard Edwards "organisation" gjorde låtar som fortfarande räddar vilken helg som helst. På den här fenomenala spellistan får vi inte bara det bästa med Chic, utan flera av de grymma produktioner som duon gjorde för andra artister i skarven mellan sjuttio/åttiotalen.

Improvisera mera!

Only in Portland.

Filmlogg vecka 33.

Southpaw (Antoine Fuqua 2015). Lite förutsägbart och sentimentalt boxningsmelodram. Härligt underhållande ändå. Se den på bio om ni kan.

End Of Watch (David Ayer 2012). Effektiv episodisk snutfilm. Moraliskt tveksam kanske, men David Ayer är en regissör som verkligen vet hur man gör film.

Love & Mercy Brian.

Brian Wilsons livsstory har varit på väg till vita duken sedan i alla fall början av 80-talet (när Beach Boys management planerade en film med Jeff Bridges som Brian), och nu efter en lång tillblivelseprocess är Love & Mercy här. Tursamt nog rör det sig inte om en traditionell biopic där Brian Wilsons och Beach Boys karriär snabbspolas fram på två timmar (en teveserie vore ett lämpliga format för något sådant). Istället får vi via korsklippning dels  följa  Brian Wilson när han som ungt geni flyttade fram populärmusikens gränser under Pet Sounds/Smile - perioden, och dels när han i början på 80 - talet hög på psykofarmaka och i princip kidnappad av sin psykiatriker befann sig hopplöst långt ifrån något slags hopp.

Som den unge Brian får vi se Paul Dano i en rolltolkning som i princip går på djupet i huvudpersonens pesona. Han har världen i handen men håller på att få allt att glida ur händerna. Hans maniska besatthet vid sitt  musikskapande kollaborerar med en tilltagande psykisk ohälsa. Vad som triggar vad i denna relation vet väl knappt ens Brian själv.

John Cusack i sin bästa insats på åratal som det medelålders popgeniet nu utan vare sig genialitet eller sammanhang, lyckas förmedla den hopplösa resignation som Brian Wilson då plågades av, samtidigt som han ger liv åt det den känsla av frihet som Brian tycks se när han träffar sin blivande fru Melinda.

Ett fanatiskt Brian Wilson-fan som jag började nästan gråta när jag såg Love & Mercy. Hans musik har ändå varit en del av mitt liv sedan femtonårsåldern, och min besatthet vid Beach Boys historia och självidentifikation med Brian Wilson är väl knappast helt sund. Därför glädjer det mig att det blev en sådan fin, komplex och icke exploativ film när Brian Wilson väl fick sin egna långfilm (innan sin död dessutom). Och som pulsande motor i filmen finns hela tiden Brian Wilsons musik. Den komponent som gör att så många över hela världen sedan sextiotalet på ett rent personligt plan månar så mycket om det ömtåliga geniet ifrån Hawthorne Kalifornien.

Om ni är nyfikna på Beach Boys bortom surfhitsen. Spana in min Spotify - spellista:

Filmlogg sommar 2015.

Ryska Huset (Fred Schepisi 1990). Väldigt underskattad John le Carré - filmatisering. Fantastiska exteriörer ifrån Leningrad/Moskva.

The Point (Fred Wolf 1971). Flippad animerad barnfilm baserad på en musikal/skiva av Harry Nilsson: https://open.spotify.com/album/5746fgupWQPd7e9ocIOkPJ. Kanske bara för animationsfreaks.

1001 Gram (Bent Hamer 2014). Märklig norsk film om kärleken och vikten kilot (yes du hörde rätt). Börjar som en kufisk komedi men utecklas dessvärre alltmer till en medioker romantisk sådan.

Earth vs. The Flying Saucers (Fred F. Sears 1956). Effektiv B-scifi, där effekterna fortfarande ger behållning. Hette Anfall Från Rymden i Sverige. Finns (något nedklippt) på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=ClQBYAOLZ_A.

The Wolfpack (Crystal Moselle 2015). Årets "måste se - dokumentär". En pappa håller sina barn instängda i sin lägenhet där gör egna Be Kind Rewind - versioner av sina favoritfilmer. Starkt om isolering & frihet.

Love & Mercy (Bill Pohland 2014). Fantastisk biopic om Beach Boys olycksdrabbade geni Brian Wilson. Okonventionell med fantastisk användning av Brian Wilsons musik. En film som får Brians fans att nästan börja grina, så vass är den.

Me And Earl And The Dying Girl (Alfonson Rejon-Gomez 2015). Fin ungdomsfilm där två vänner som gör egna Be Kind Rewind - filmer, får sina liv förändrade via vänskapen med en cancersjuk flicka. Lite av en Michel Gondry-rippoff, men vem bryr sig? Kommer på svensk bio i december, se den då.

The Overnight (Patric Brice 2015). Underhållande för stunden om två par som hamnar lite väl nära varandra under en lång middagsbjudning. Inget nytt under solen dock.

Whiplash (Damien Chazelle 2014). Blödande trumpinnar och ungdomlig isolering i en minst sagt lovande debut. Dras ned av förutsägbart skådespeleri (vore filmen bättre utan J.K. Simmons?).

Jimmy's Hall (Ken Loach 2014). Ken Loachs bästa film på flera år. Fantastiskt analogt foto i vad som förhoppningsvis inte blir hans sista film.

Flight Of The Navigator (Randal Kleiser 1986). Kul barnfilm om en pojke som lyckas kapa ett ufo. Väldigt mycket 80-tal.

Drive, He Said (Jack Nicholson 1971). Jack Nicholsons regidebut vann på att ses om, även om den fortfarande är väl ojämn.

Easy Rider (Dennis Hopper 1969). Filmen som förändrade allt har väl åldrats sådär. Episoden med en fullkomligt elektrisk Jack Nicholson är idag det som gör Easy Rider sevärd för annat än av filmhistoriskt intresse.

Prisoners (Denis Vileneuve 2013). Spännande thriller men något för lång.

Interstellar (Christopher Nolan 2014). Pretentiös scifi som mestadels är alldeles utmärkt, även om regissören måste lära sig att trimma sina filmer mer. Fantastisk filmmusik signerad Hans Zimmer: https://open.spotify.com/album/7a78GiEowpaCa7ZJs44xUU.

En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (Roy Andersson 2014). Roy Andersson upprepar sig med mestadels mediokert resultat. Vida underlägsen den övriga två filmerna i "trilogin". Dag för något annat nu Roy!

Timbuktu (Abderrahmane Sissako 2014). Poetisk vackert om religiöst förtryck. Det vackra filmspråket gör grymheterna desto mer drabbande.

Tusk (Kevin Smith 2014). Troligtvis den bästa filmen hittills som har sin bakgrund i en podcast. Trots skavanker, en av de mer originella skräckisarna ifrån de senaste åren. En film som man knappast glömmer.

Looks And Smiles (Ken Loach 1981). Ungdomlig ångest i svartvitt ifrån arbetslöshetens Sheffield. Kanske mest ett intressant tidsdokument, men nog regissörens bästa film ifrån 80-talet (visserligen med dåligt konkurrens). Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=xtNnJcxMcNA.

Still Alice ( Richard Glatzer/Wash Westmoreland 2014). Lite glassig, men Julianne Moore formidabla insats gör filmen väldigt gripande. Obehagligt om hur alzheimer liksom sakta kryper sig på.

Backar in i loopen igen.

Efter en lång analog semester enligt rutten Reykjavik - Minneapolis - Portland - Seattle - Vancouver - Gotland, är jag nu hemma igen. Inleder en ny bloggsäsong med den här brutalistiska silon som jag sprang på i det lilla gotländska kustsamhället Ronehamn. Numera övergiven och ur funktion, men i framtiden kanske bostäder om en gotländsk entreprenör få som han vill. Kanske ingenting att hoppas för mycket på, men det vore oundvikligen häftigt att få ha sin semesterbostad i denna maffigt ogästvänliga koloss.