Vincent & Theo (Robert Altman 1990). Altmans underskattade Vang Gogh - biopic. Något för lång men oftast kanon.
The Last Days Of Mussolini (Carlo Lizzani 1974). En dubbad Rod Stegier är klockren som Il Duce men filmen är pratig och småtrist trots hyperrealistiska ambitioner.
That Kind Of Girl (Gerry O'Hara 1963). Au pair hamnar mitt i misogynt kvasiradikal omgivning i ogästvänligt London. Känns mest som en utdragen informationsfilm om syfilis.
Requiem For A Heavyweight/Ringmärkt (Ralph Nelson 1962). Utmärkt film om förbrukad boxares hopplösa existens. Anthony Quinn briljant som dumsnäll man utan kontroll över sitt eget öde.
Herostratus (Don Levy 1967). Ett pionjärverk inom icke narrativt filmberättande utan att för den skull vara jättebra (men med en "killer ending"). Influerade andra betydligt bättre filmer och därför filmhistoriskt intressant. Hette helt missvisande Det Sköna Livet i Sverige.
Dillinger è Morto/Dillinger Is Dead (Marco Ferreri 1969) Unik film om en man som hittar en pistol i garderoben och sakta flippar ur. Meditativ och emellanåt chockerande. En av de bättre allegoriska uppgörelserna med konformistisk bourgeoisie som har gjorts på film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar