Missa inte The Color Of Money 16.30 på TV4 i eftermiddag.

Är ni hemma i eftermiddag, får ni inte missa The Color Of Money från 1986 som TV4 visar 16.30. Denna uppföljare till den klassiska biljardfilmen Fifflaren ifrån 1961 räddade Martin Scorseses karriär och gav äntligen Paul Newman en Oscar (samt introducerade Tom Cruise i de fina sammanhangen). Scorseses uppdatering av huvudpersonens öde och chans till bättring på äldre dagar är virtuost filmat med storartade biljardsekvenser. Fast främst är den här filmen Paul Newmans show, var han någonsin mer bekväm och säker i en rolltolkning?

Dans till Dinah.

Tidigare i kväll var jag och såg The Killer Of Sheep på Cinemateket. Det är en klassiker-stämplad och länge "förlorad" film ifrån 1978, om en svart arbetarklassfamilj i Los Angeles-stadsdelen South Central (efter medborgarrättsrörelsen och före crack). Jag fann The Killer Of Sheep en aning överskattad, ofta ohörbar dialog och noll intrig drog ner det intressanta tidsdokumentet. En scen var dock magisk. Huvudpersonen och hans hustru tar en stilla vals som är både desperat och ömsint. En flykt ifrån en grå vardag, allt till tonerna av Dinah Washingtons The Bitter Earth, en sång som fångar filmens budskap rätt väl.

100 album du inte visste att du behövde höra #20 I Want You (1976).

Marvin Gayes bästa album? De flesta svarar väl What's Going On eller Let's Get It On beroende på humör, alternativt livsinställning. Dessa båda "klassiska" album bleknar dock i jämförelse med I Want You, Marvin Gayes största stund på jorden.

Albumet som släpptes 1976 när Marvin Gaye stod på topp rent kommersiellt har ett bakomliggande sug som ger musiken en sällsynt skådad nerv. Det är en loj och lätt sinnesutvidgande musik med sitt eget speciella sound. Marvin Gayes nästan viskande sång och de minimalistiska arrangemangen skapar en helhet som gör Marvin Gaye – I Want You till ett av 70-talets bästa album.

REM RIP.

Jag fick precis veta att REM har splittrats. Självklart sörjer jag det band som var den första grupp som jag kom att älska förbehållningslöst i trettonårsåldern. Jag kan nog säkert säga att REM kom att definiera mitt fortsatta musiklyssnande, även om jag efter en tid temporärt tröttnade på dem, efter att ha spelat främst Automatic For The People sönder och samman (det är troligtvis 90-talets mest helgjutna album).

Även om det var tio år sedan REM gjorde ett riktigt storartat album (Reveal), känns det trist att vi inte kommer få följa gruppens äventyr något mer. REM var aldrig rädda för att vara pretentiösa, bejaka ljuva popmelodier eller föra oväsen, samt att alltid ta det där lite oväntade steget. Just därför var de ett sådant magnifikt band.

Anthony Perkins privat.

En stark kandidat till filmhistoriens mest underskattade skådis är Anthony Perkins. Denna stora skådespelare som kunde gestalta mänskliga tillkortakommanden och tyst desperation bättre än de flesta. Idag är han enbart ihågkommen för Psycho, trots alla andra stora filmroller han gjorde under 60/70-talen med sällsynt känsliga nyanser i sitt skådespeleri.

Anthony Perkins hade det kanske inte så lätt privat heller med en förkrossande blyghet och en länge förnekad latent homosexualitet. Paradoxalt nog finns det många bilder där denna svårmodiga man njuter av livet i festliga sammanhang. Uppenbarligen kunde han även koppla av när andan föll på. Anthony Perkins son har lag upp några informella familjefoton ifrån 70-talet som visar på det: http://www.howtobearetronaut.com/2011/09/polaroids-1970s-by-anthony-perkins/ .

Allt annat än en imperfekt debut.

Den tidigare journalisten Tom Rachman har väl stått för året litterära genombrott. Hans debutroman De Imperfekta (The Imperfectionists) om en engelskspråkig tidning i Roms sista dagar, älskas med all rätt av alla som har läst den. I mycket är Tom Rachmans episodiska debut en sorgesång över en döende mediaprodukt, dagstidningarnas dagar är räknade och med dem den speciella redaktionella dynamik som präglade dess redaktioner. De Imperfekta är faktiskt mer sorglig än kul i sin beskrivning av allt annan än perfekta människor som liksom alla andra tvingas stångas mot sina egna besvikelser, sälväl på jobbet som i den privata sfären.

Visst är omslaget till orginalupplagan helcoolt! Det svenska omslaget känns väl sådär i jämförelse.

Mera The Specials.

Trots alla Jerry Dammers banbrytande studioexperiment är det väl främst som en extremt svängig ska-ensemble som de flesta minns The Specials. Gruppens ursprungliga uppdateringen av ska-musiken präglade deras självbetitlade debutalbum: The Specials – The Specials.

Efter More Specials dröjde det till 1984 innan In The Studio släpptes. En dyr inspelning som floppade ordentligt och satte punkt för The Specials (även om de här går under namnet The Special AKA). Idag låter The Special AKA – In The Studio bättre än någonsin. Jerry Dammers många timmar i skivstudion ger resultat i en dansant och organisk musik med himmelska blåsarrangemang. Långt ifrån ska-rötterna men minst lika bra.

Många av The Specials finaste stunder hamnade på singlar och finns inte med på något av gruppens tre album. Som tur är finns samlingen The Specials – Stereo-Typical som samlar alla tidlösa hits, fantastiska b-sidor och diverse uddaspår.

Numera har Jerry Dammers The Spatial AKA Orchestra som specialiserar sig på rymdig Sun Ra-jazz: http://www.jerrydammers.com/. Låt oss hoppas att denna ensemble kommer till Sverige och projektet leder Jerry Dammers tillbaka in i skivstudion där han hör hemma. Där snart trettio år sedan han gav världen ett nytt album.