Det finns filmer som ibland får ett eget liv utför sin egen cineastiska kontext. Jag, Daniel Blake är en sådan film. Den brittiska diskbänksrealismens grand old man Ken Loach får sent i karriären sin största kommersiella framgång. Han når utanför arthouse - salongerna men en film om solidaritet och den totala bristen på mänsklig hederlighet i det nyliberala samhället. Ett system som bryter ner vanliga hyggliga människor och tvingar dem till ständig förnedring då alternativet kan vara gatan. Man lämnar biosalong ledsen och med en känsla av att nu räcker det. Det är nog inte bara jag som känt så efter att ha sett Jag, Daniel Blake. Huvudpersonens ovärdiga öde skakar om en något oerhört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar