Veckans Film: Contagion (2011).

Steven Soderbergh har med Contagion som gick på bio i höstas, återuppfunnit katastrof-filmen. Genren har fått en helt ny innebörd med hans hyperrealistiska virus-thriller, som får dig som åskådare att plocka fram handspriten. Ett obotligt virus sprids ifrån Kina som en löpeld genom världen, och jorden står snabbt på katastrofens rand. Det som gör Contagion så nervigt spännande, är realismen i filmberättandet. Det är fiction, men kan också skrämmande nog vara en möjlig framtid. Vad händer när nästa svininfluensa slår till, och vi saknar vaccin?


Contagion har även ett grymt elektroniskt soundtrack signerat Cliff Martinez (som även ligger bakom det omtalade soundtracket till Drive): Cliff Martinez – Contagion: Original Motion Picture Soundtrack. Filmmusiken är diskret men mäktig ändå, vilket passar lika bra i filmen som hemma vid stereon.

Missa inte Med Kallt Blod 00.00 på SVT1.

Det är läge att ställa in videon när SVT1 visar Med Kallt Blod vid midnatt mot onsdag. Richard Brooks filmatisering ifrån 1967 av Truman Capotes "true crime"-klassiker är nattsvart men utsökt. Bokens paranoia och skildring av den ständigt närvarande ondskan i Kansas-idyllen, förs exemplariskt över till filmatiseringen, som dessutom tillför något eget med sitt lite solkiga svartvita foto. Dessutom är Robert Blake och Scott Wilson perfekta som de båda förvirrade brottslingarna, de lyckas kombinera humanism med obehag i sina oförglömliga rolltolkningar.

Stockholm from the rooftops.

Igår hade DN en tema-dag, då man kunde besök höga byggnader i Stockholm (som annars är stängda för allmänheten). Jag passade på att gå upp i DN-skrapan, Garnisonens takterrass, och Konserthusets tak, för att ta lite bilder. Vår huvudstad är verkligen ljuvlig ifrån ovan.

Dagen juice - upptäckt!

Jag älskar verkligen att springa på något oväntat i mataffären. Det sommarvarma vädret fick mig att ta en extra titt i juice-hyllan, och där hittade jag den organiska juicen Found Organic. Om den finns på min lokala ICA, är oddsen rätt höga att den kan finnas hos er närmaste ICA-handlare. Found Organic finns i flera smaker, och släcker törsten effektivt en varma dag (och visst är flaskan ursnygg).

Läs mer om Found Organic här: http://www.foundorganic.com.au/.

Missa inte Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus 23.30 på SVT1.

23.30 ikväll visar SVT1 den underskattade filmen  Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Precis som titeln antyder, rör det sig om en till stora delar fiktiv biografi om den världsberömda fotografen. Ett möte med en lite väl hårig granne, får den hämmade Diane Arbus att hitta sin kreativa juice, och se det udda i tillvaron. Lika vass som Diane Arbus klassiska fotografier är kanske filmen inte, men den är pretentiös på ett bra sätt, och bjuder på en del oförglömliga scener.

Veckans Film: The Night Of The Following Day/Natt Utan Nåd (1968).

The Night Of The Following (eller Natt Utan Nåd som den hette i Sverige) var en av de många floppfilmer som Marlon Brando gjorde under sextiotalet (och som sköt hans karriär i sank). Den här väldigt täta och atmosfäriska kidnappningsthrillern med en av filmhistoriens bästa titlar, var dock värd ett bättre öde. Egentligen var det ett under att filmen överhuvudtaget kunde färdigställas. Regissören var psykiskt sjuk, och Marlon Brando var som så ofta väldigt besvärlig under inspelningen.

Nåväl, filmen blev riktigt bra trots allt, med en av Marlon Brandos bättre insatser på vita duken som en stenhård (och blonderad) kriminell. Autentiska franska kustmiljöer som skådeplats, och en fenomenal birollsbesättning höjer självklart också underhållningsvärdet. Varför den här filmen trots detta glömdes bort är därför en gåta, men kanske är en återupprättelse på väg? I det senaste numret av filmretro-publikation Cinema Retro ägnas The Night Of The Following Days problematiska tillkomst en informativ artikel.

Gillade ni Drive? - Läs boken!

De litterära förlagorna brukar vara bättre än filmatiseringarna, det är ett faktum som nästan är hugget i sten. Den haussade neo-noiren Drive som gick på bio i höstas är ingen undantag. Filmen är väldigt snygg och välgjord (och kanske för cool för sitt eget bästa). Den bok av James Sallis som filmen väldigt löst bygger på, är dock strået vassare. James Sallis kan vara er nya amerikanska thriller-favorit. Drive är lysande skriven, med ett djup som ofta saknas i spänningslitteratur. Termen existentiell noir har sällan passat bättre.

Kanske för att kratta manegen för en andra Drive-film, har James Sallis i år gett ut en uppföljare. Driven är dock en bok som han gärna kunde ha låtit bli att skriva. En blek kopia av originalet som bäst.

Album som du inte visste att du behövde höra: Mr. Natural (1974).

Med Robin Gibbs bortgång återstår det nu bara Barry Gibb av de berömda bröderna. Bee Gees minst sagt märkliga saga är därmed i princip slut, men musiken finns kvar. Bee Gees samlade produktion är är så stor och ojämn, att det kan vara svårt att veta vad som kan vara värt att lyssna på.

Gruppens flopp-album Mr. Natural ifrån 1974 är exempelvis inte så pjåkigt. En nystart för bandet som blev bryggan till deras framgångsrika disco-period. Tillsammans med den legendariska soul-producenten Arif Mardin skapade bröderna Gibb något för dem nytt här. Modern (och Philly-soul inspirerad) popmusik, som ändå hade kvar en fot i det sena sextiotalets klassiskt romantiska Bee Gees-sound.

Bee Gees – Mr. Natural är kanske inte ett helt igenom perfekt album, men det rymmer några av Bee Gees bättre låtar, och svänger rätt bra emellanåt. Framförallt låter det dock ofta inte som Bee Gees alls, vilket gör Mr. Natural till en lite udda entré i deras katalog.

Reading in the Subway.

Den här bloggen är jättekul för alla tunnelbanefreaks/bokmalar som jag. Bilder på NewYork-bor som läser böcker under sina tunnelbanefärder publiceras dagligen på: http://undergroundnewyorkpubliclibrary.com/. Den perfekta kombinationen av Gotham-romantik och boktips.

Veckans Film: Phantom Of The Paradise (1974).

Jag passar på att sjösätta en nygammal funktion här på bloggen. Cirka gång i veckan kommer jag att ge ett tips på en film som ni måste se, och jag inleder med en av mina absoluta favoritfilmer.

1974 gjorde Brian De Palma den minst sagt märkliga (men mästerliga) rock-musikalen Phantom Of The Paradise. Hans version av Faust-myten/Fantomen På Operan, där en genialisk musiker får sin musik stulen (och sitt ansikte förstört i en LP-press) av en ondsint showbiz-svengali. Den här filmen kom till under en period när Brian De Palma inte gjorde några fel, och filmen vimlar av hans otroligt suggestiva bildlösningar, dessutom är hans fantom en av filmhistoriens mest oförglömliga antihjältar.

Phantom Of The Paradise kan om man har tur ibland ses gratis på YouTube, men den är även enkel att hitta på DVD.

Klara Kristalova på Bonniers Konsthall.

Just nu pågar det en väldigt fin utställning med den svenska konstnären Klara Kristalova på Bonniers Konsthall. Fram till den 29 juni kan man se hennes både gulliga och obekväma figurer, i en utställning som utnyttja konsthallen yta till maximal effekt (ta även en titt ifrån gatan in igenom fönstren). Det finns något djup oroande i hennes konstnärskap som gör att flera av hennes skulpturer lyckas förmedla en känsla av fascinerande obehag. Den här utställningen får ni inte missa. Läs mer här: http://www.bonnierskonsthall.se/sv/Konst/Utstallningar/Klara-Kristalova/.

Donna Summer 4Ever.

Donna Summer och hennes producent Giorgio Moroder. Ett av musikhistoriens allra största kreativa partnerskap.

Disco-drottningen Donna Summer avled igår tragiskt nog av cancer, men hennes odödliga musik kommer att leva för evigt. Under sina gyllene år under andra halvan av sjuttiotalet, blev hon ofta beskylld för att göra lättviktigt bruksmusik. Ingenting kan vara mer fel. Om man idag lyssnar på hennes av Giorgio Moroder producerade album, låter de alldeles strålande. Ingen utfyllnad, fantastiskt svävande arrangemang, och en sesualitet som är bortom den här världen. Speciellt de fyra album som släpptes i tätt följd under åren 75-77 är utsökta, långa episka spår blandas med klockrena pophits. Lyssna och njut!

Donna Summer – Love to Love You Baby.

Donna Summer – A Love Trilogy.

Donna Summer – Four Seasons of Love.

Donna Summer – I Remember Yesterday.

Album som du inte visste att du behövde höra: It's Rough Out Here (1975).

Jag vet i princip ingenting om den soul-grupp vid namn The Modulations som gav ut ett par album i mitten av 70-talet. Exempelvis hittar man ingen information om dem på vare sig Wikipedia eller AllMusic. Det är lite märkligt, för gruppens album It's Rough Out Here ifrån 1975 bjuder på storartad Philly-soul. Mjuka tongångar med ett ordentligt bett. Himmelska arrangemang som samtidigt är djupt rotade i gatans verklighet. The Modulations – It's Rough Out Here visar med all tydlighet att sjuttiotalets soul-musik är en ständig aldrig sinande källa för att vaska fram nya guldkorn.

The Visitors Revisted.

Abba:s svanesång The Vistors ifrån 1981 har nyligen getts ut i en uppfräschad lyxutgåva med bonusspår: Abba – The Visitors. Gruppens sorgsna och djupt melankoliska sista album (där även låtar som var tänkta som klassisk Abba-pop omedvetet fick en aura av svårmodighet) visade på en komplexitet, och ständig musikalisk utveckling som då förvånade många. Idag känns The Visitors snarare som en tråkig påminnelse om att sagan om Abba kanske tog slut för tidigt. Det synt-baserade soundet på The Visitors och skivans sofistikerade sånger (som inte helt oväntat ofta drar åt musikal-hållet) är en evighet ifrån den ljusa tonårspop som Abba startade med. The Visitors må ha betraktas som en liten halv-flopp när den släpptes (det blev bara en "hit", å andra sidan kan One Of Us vara deras största stund), men låter idag som ett av de bästa deppiga album som någonsin har gjorts.

Missa inte Page One - ett år på New York Times 22.00 på SVT1 ikväll.

Ni får inte missa Page One - ett år på New York Times som visas 22.00 på SVT1 ikväll. Den här dokumentären om ett år på världens kändaste dagstidning (sorry DN) vimlar av både sköna karaktärer, och ångest över ett medium vars storhetstid nog är över. Trots alla sparbeting och tråkiga media-tendenser om papperstidningens död, lyckas den här filmen ändå förmedla känslan av att New York Times är den bästa arbetsplats som du inte har jobbat på.

Toco Loco - "a jazzy bird".

Den här jazziga fågeln vid namn Toco Loco, är min absoluta favorit bland allt fint konstglas som Ludvig Löfgren har gjort för Kosta Boda. Spana in flera av hans coola glasfigurer här: http://www.kostaboda.com/se/formgivare/ludvig-lofgren.html.

Kosta Boda + Weekday = sant.

Glaskonst-giganten Kosta Boda har inlett ett samarbete med klädföretaget Weekday, vilket resulterat i en limiterad upplaga av glaskonstverk signerade Kosta Bodas unga stjärnskott Åsa Jungelius & Ludvig Löfgren. Dessa coola glasfigurer finns bara till försäljning i Weekdays butiker under en kort tid. Speciellt Ludvig Löfgrens vita gorilla är ett måste för varje inredningsintresserad person. Gabba Gabba Hey White som gorillan heter, är dessvärre båda dyr & inte gjord i så många exemplar.

Läs mer om Kosta Bodas & Weekdays samarbete här: http://www.weekday.se/kosta-boda.

Ni har sex dagar på er att se The Greatest Movie Ever Sold gratis på SVTPlay.

Det är en rätt bra deal att kunna se Morgan Spurlocks vansinnigt roliga dokumentär The Greatest Movie Ever Sold på SVTPlay: http://svtplay.se/v/2794989/dox/the_greatest_movie_ever_sold?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2794989/sb,p129798,1,f,-1. Fram till den femtonde maj har ni på er att se Morgans film, som är helt finansierad med hjälp av sponsring (och samtidigt driver med dessa sponsorer). Filmen har dock ett seriöst syfte, den visar hur hela vår verklighet genomsyras av reklam, medvetet och omedvetet.

Album som du inte visste att du behövde höra: Hearts And Bones (1983).

Paul Simon får 2012 års Polarpris, och det är inte en dag för sent. Paul Simon är en lika relevant artist idag som på sextiotalet, genom hela hans karriär har viljan att gå vidare varit utmärkande. Nostalgi har han sällan ägnat sig åt, och det är träffande att 1983 års album Heart And Bones först var tänkt som ett comeback-album för Simon & Garfunkel, innan Paul Simon fick kalla fötter (det ryktades om att han förstörde Garfunkels sångpålägg).

Det var ett riktigt beslut, Paul Simon – Hearts And Bones (2011 Remaster) klarar sig alldeles utmärkt utan Art Garfunkels änglalika sång. Albumet som är ett av Paul Simons mest personliga och misantropiska, floppade 1983, men låter alldeles utmärkt idag. Avsaknaden av omedelbara melodier och de svarta stråken av melankoli, var kanske för mycket för många skivköpare, å andra sidan har avsaknaden av 80-tals -studiotrix gjort att Heart And Bones låter tidlös. Paul Simons första "medelålders" album är det här, ett styrkebesked av en man som aldrig tittar tillbaka.

Spökbolls-turnering på lördag.

En av skolgympans förmildrande omständigheter var spökboll (eller dodgeball som sporten kallas på engelska ), därför känns det extra kul att Friskis & Svettis arrangerar en spökbolls-turnering på lördag den 12 maj. Det tråkiga är dock att turneringen bara är öppen för kids i åldern 15-19 år. Nåväl, det här inlägget är ändå mest en ursäkt för att visa den supersnygga affischen, ser ni den på stan, riv ner och klistra upp hemma!

Missa inte Senna 22.00 på SVT1.

I SVT:s utmärkta dokumentärsatsning Dox, visas ikväll Senna 22.00 på SVT1. Den här dokumentären om den stora brasilianska racerföraren Ayrton Senna, innehåller mer melodramatik och spänning än de flesta racingfilmer som har gjorts. Rivalitet, kärlek, personliga offer, och en jakt efter perfektion finns alltihop i berättelsen om Ayrton Senna. Allt detta gör Senna till en film som även folk som är helt ointresserade av bilar får ut något av.