måndag 18 augusti 2014

Filmlogg sommaren 2014.

Tvärbalk (Jörn Donner 1967). Lovvärt men sedvanligt misslyckat försök av Jörn Donner att göra kontinental auteur-film.

Hemingway & Gellhorn (Philip Kaufman 2012). Ambitiös men tråkig TV-film om förhållandet mellan Ernest Hemingway och journalisten Martha Gellhorn. Överlastad biopic där Clive Owen lite otippat inte är så tokig som "big papa".

Träfracken (Lars-Magnus Lindgren 1966). Svensk 60-talsthriller som kan vara en av de sömnigaste filmer som har gjorts i det här landet. Det är alltid ett dåligt tecken när en film huvudsakligen utspelar sig på ett sjukhus.

Whitey: United States of America v. James J. Bulge (Joe Berlinger 2014). Spännande dokumentär om jakten på mannen som var USA:s mest efterlysta brottsling.

Sånger Från Manhattan (John Carney 2013). Trevlig bagatell om kämpande singer/songwriter som möter producent på dekis. Fin användning av musik är ett plus.

The Sky Crawlers (Mamoru Oshii 2008). Fin filosofisk anime om stridspiloter i en nära framtid. Tecknat för vuxna som ni bör se om ni kan.

Life Itself (Steve James 2014). Aktningsvärd dokumentär om den legendariska filmkritikern Roger Ebert. Ett fint personporträtt men ändå mest en film för de som hade en relation till honom.

The Immigrant (James Grey 2014). Pretentiöst och lite livlöst om en polsk invandrares öde vid ankomsten till USA vid 1920-talets början. Som tyvärr så ofta med James Grey bara nästan en "bra film".

Under The Skin (Jonathan Glazer 2013). Lovvärt filmiskt experiment där en kvinnlig utomjording parasiterar på män som hon raggar upp. Filmens upplägg är dock alltför repetitivt för att riktigt fungera.

Apornas Planet: Uppgörelsen (Matt Reeves 2014). Aporna är coola, men den förra primatfilmen var bättre. En liten besvikelse som inte motsvarar all hype.

Den Stora Skönheten (Paolo Sorrentino 2013). Välförtjänt Oscars-vinnare som bästa utländska film. Bästa italienska filmen på flera år?

A Late Quartet (Yaron Zilberman 2012). Fantastiska skådespelare får bara delvis liv i melodram om en stråkkvartett på fallrepet. Intressant upplägg men med för mycket klyschor (och en sällsynt blek insats av Philip Seymour Hoffman).

10 Rillington Place (Richard Fleischer 1971). Blek men lysande film om en verklig brittisk seriemördare. Superb dokumentär känsla och med Richard Attenborough i sitt livs roll som en beskedlig men livsfarlig man.

The Spook Who Sat By The Door (Ivan Dixon 1973). Udda blaxploitation där en CIA-agent byter sida och startar urban gerilla. Av filmhistoriskt intresse som den kanske mest subversiva film som har distribuerats av en Hollywood-studio. Finns att se på YouTube.

Deer Hunter (Michael Cimino 1978). Den film som jag har sett flest gånger. Ännu bättre i nyrestaurerat skick på stor duk.

Earth To Echo (Dave Green 2014). Härlig ungdomsfilm som smart uppdaterar konceptet ifrån E.T. Effekterna är dock tyvärr sådär.

God's Pocket (John Slattery 2014). Brutalt litet drama om arbetarklassmentalitet i 70-talets Philadelphia. Effektivt berättad och välspelad (inte minst av en nedtonad Philip Seymour Hoffman i vad som blev hans sista film).

Lilting (Hong Khaou 2014). Brittisk pärla där en dement kvinnas relation till sin döde sons pojkvän sätts i fokus. Får förhoppningsvis svensk distribution för det är en av årets bättre filmer.

Den Tyske Läkaren (Lucia Puenzo 2013). Rätt spännande om Josef Mengeles exil i Argentina och denna illa anande barnfamilj som hamnar i hans klor. Vet inte hur mycket som är sant, men filmen ger en skrämmande bild av nazismens rester på den sydamerikanska kontinenten.

Welcome To New York (Abel Ferrara 2014). Gérard Depardieu gör sin bästa roll på åratal som en Dominique Strauss-Kahn - liknade sexmissbrukare. En intensiv och tät film som garanterat inte kommer att falla alla i smaken.

Diamanter Betalas Högt (Michail Kalatozov 1959). Lysande foto i rafflande sovjetisk äventyrsfilm om jakt på diamanter i Sibirien.

Frihetens Murar (Marianne Ahrne 1978). En del fyndiga inslag i i övrigt tråkig film en argentinsk invandrares öden i det sena 70-talets Stockholm. Dock bra tidsatmosfär.

Amatören (Krzysztof Kieslowski 1979). Krzysztof Kieslowskis genombrott där en polsk arbetares liv förändras när han får en filmkamera. Metafilmiskt samhällskritik som på en lysande sett undviker plakatpolitiskt filmspråk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar