Pride (Matthew Warchus 2014). Känslosamt och kul om den brittiska gay-rörelsens solidaritet med den strejkande gruvarbetarna i mitten av 80-talet. Britterna är bara bäst på att göra bra "bred" film.
Att Skiljas (Karin Ekberg 2013). Regissören dokumenterar sina egna föräldrars separation. Sorgligt om två människor som nog aldrig borde ha blivit ihop. Samtidigt ger filmen hopp om det att aldrig är försänt för förändring.
Mördaren - En Helt Vanlig Person (Arne Mattson 1967). Ett par maffig scener där passagerare slängs av tåget och bra filmmusik av George Riedel, men i övrigt mest salongskomedi i denna sega svenska tågthriller. Möjligtvis av intresse för fans av svensk 60-talsfilm.
Morianerna (Arne Mattson 1965). Ännu sämre Arne Mattson-thriller än ovanstående. Till och med för dålig för att vara kalkon. Exempel på att svensk film även under storhetstiden kunde vara riktigt usel.
The French Connection (William Friedkin 1971). Fortfarande närmast oöverträffad snutfilm. Vinner på att ses om dessutom.
Ondine (Neil Jordan 2009). Fin liten film om en fiskare som får upp en okänd kvinna i fiskenätet, vilket sätter igång oväntade händelsekedjor. Det bästa som Neil Jordan har gjort de senaste åren.
Last Stop Fruitvale Station (Ryan Coogler 2013). Starkt om än ibland väl sentimentalt om den sista dagen i Oakland-bon Oscar Grants liv som sköts ihjäl av polis nyårsnatten 2009. Fortfarande en högaktuell film om amerikanskt polisvåld mot unga svarta män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar