State of no play.

Det roligaste med bioaktuella State of play är att Russel Crowes "old school" journalist använder exakt samma skrivblock som jag. Men det är också nästan det enda som är kul med den här gammaldags och väldigt långsamma thrillern. Crowes murvel och en yngre kvinnlig kollega på Washington - tidningen får en politisk konspiration på spåren, och vad som börjar lovande resulterar i en film man sätt många gånger förut. Tiden har sprungit ifrån den här typen av thrillers med folk som jagar varandra i garage och där slutet måste "twistas" till. Varför Hollywood envisas med att fortfarande göra den här typen av bruksfilmer förstår jag inte. Fast eftertexterna från ett tidningstryckeri är strålande, men då är det så dags.

Sputnik Darling.

Har länge funderat på att börja läsa den japanska "kultförfattaren" Haruki Murakami, och hans senaste bok översatt till svenska Sputnik älskling gav verkligen mersmak. Boken som gavs ut 1999 i Japan skildrar ett dystert triangeldrama som delvis utspelar sig i den grekiska övärlden. Mystik, kärlek och ensamhet är några av de teman som löper som en röd tråd genom den här småsorgliga berättelsen. Vad som imponerar mest är den inneboende humanism som Murakami verkar ha, och hur han lyckas tänja ut det det mesta ur rätt enkel historia. Han gör det inte svårt för sig, samtidigt som han har en egen melankolisk stil som få författare är förunnade. Jag måste definitivt läsa mera Murakami!

Ännu mera bilder från det nedlagda utomhusbadet!

Bilder från ett nedlagt utomhusbad!

Det kommer nog mera bilder här ifrån.

The Wanderers.

Har nu äntligen tagit mig tid att läsa The Wanderers, debutromanen för en av mina favoritförfattare Richrd Price. Skildringen av ett tonårsgäng i Bronx i början på 60 - talet blev en litterär sensation när den släpptes i USA 1974 (men till svenska översattes den aldrig). Det är lätt att förstå varför, beskrivningen av gänglivet med en speciell jargong och ett slags förstadium till ett vuxenliv, är osentimentalt och detaljrikt. Något rakt narativ finns knappast, utan kapitlen blir som små noveller med vinjeter ur gängmedlemmarnas liv. Men allt har inte åldrats lika bra. Richard Price kom att skriva betydligt bättre böcker under de kommande åren, och det märks att det är en debut. Vissa stilistiska experiment som till exempel "doo woop" - dialog och inslag av surrealistisk humor känns brådmogna. Men trots det är det här ändå essentiell läsning för alla som är intresserade av amerikansk litteratur.

Kuriosa: The Wanderers blev en trevlig film 1979, med ett delvist annat upplägg än boken. En utmärkt exempel på en film som lyckas förhålla sig fritt till den litterära förlagan.

Mussolini på svenska.

Den extremt produktive skribenten Göran Hägg kom i höstas ut med den första biografi om fascistdiktatorn Mussolini skriven på svenska. Boken bygger på andras forskning, men Göran Hägg är en typ av populärhistoriker som jag gillar. Han skriver rappt och är inte svår. Men kanske är han lite väl snabb ibland. Boken kunde ha mått bra av lite mer redigering och korrektur. Dessutom hade jag gärna sluppit författarens egna slutsatser, de hör hemma i en skoluppsats.

Annars är Mussolini en studie i makt en rätt bra biografi, som lyckas visa hur isolering och makthunger gör att diktatorn som var en intelligent och intellektuell person sakta men säkert går emot sin underång. Men jag hade gärna haft lite mer kritik. Göran Hägg är fascinerad av "Il Duce" och det medför att till exempel det fascistiska våld som föregick hans maktövertagande inte redogörs för på det sätt det hade behövts. Ibland får man som läsare nästan känslan av att boken är en slags försvarsskrift!

Istället för Valborg, Terence Blanchard.

Jag valde bort svennig totalfylla på Valborg för att istället gå och se trumpetaren Terence Blanchard på Fashing. Blanchard stal showen när han senast var i Stockholm, som medlem i Herbie Hancocks kompgrupp i höstas. På egen hand var han ännu bättre och mannen kan verkligen spela trumpet. Hans band var lika vassa de och om någon ska lyftas fram så var det trummisen, vilket svängigt trummande. Men det var trist att Fashing bara var halvfullt när en sådan modern gigant inom jazzen kommer till stan. Då han dessutom bara spelade nytt, ännu inte utgivet material (som var himmelskt vackert) under en generös konsert så borde stället ha varit packat till bristningsgränsen. Å andra sidan fick vi som var där vara med om något exklusivt.