Äntligen har då Avalon fått biopremiär. Axel Petersens debutfilm med Johannes Brost som en åldrad festfixare på fallrepet i somrig Båstad-miljö, har prisats på filmfestivaler och lever turligt nog upp till lovorden. Framförallt är det här Johannes Brosts film, han gör en "inte rolig"-roll, och scenerna där han pendlar mellan ren desperation och försök att hålla skenet uppe är storartade. Det är tveksamt om vi kommer få se något mer gripande i en svensk film i år, speciellt den korta sekvens där Johannes Brost i solbrillor äter glass på Båstads tennisstadion är ren filmmagi.
I övrigt pendlar Avalon mellan ett realistiskt porträtt av en ytlig värld av styr av pengar och status, och en lätt surrealism, där det nattliga festandet får en grotesk, närmast skräckartad karaktär. Denna blandning fungerar mestadels, och Avalon förtjänar verkligen att få bli något mer än enbart en kritikersuccé. Allt är inte helt klart i filmen men det ger en som åskådare desto mer att tänka på.
Yes, Avalon är döpt efter Roxy Musics easy listening-ballad ifrån 1982. En liten blinkning åt den tid då filmens huvudpersoner stod på topp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar