Curt Boetcher tillhör populärmusikhistoriens mer tragiska genier. En gudabenådad producent med en änglalik röst som inte alls fick den uppskattning han förtjänade. Innan sin död i AIDS 1988 hann han spela in mycket musik, men fick ytterst lite släppt (bland dessa märks främst Milleniums enda album som jag tidigare har tipsat om här: http://thelastdetails.blogspot.se/2011/06/100-album-du-inte-visste-att-du-behovde.html).
Hans enda soloskiva There's An Innocect Face släpptes 1973 och ingen brydde sig typiskt nog då. Kanske var Curt Boetcher för mesig och ocool, eller så var albumet där han uppdaterar sextiotalets harmoniladdade solskenspop till 70-talets singer/songwriter-sound före sin tid?
Curt Boettcher – There's An Innocent Face blev ett album som glömdes bort, liksom dess upphovsman som blev en kultfigur för personer med ett lite osunt intresse för sextiotalets musikscen i Los Angeles. Det pånyttfödda intresset för Boetcher-projekt som Sagitarius & Millenium har dock gjort att även There's An Innocent Face har dammats av. Albumet framstår nu som ett av de bästa popalbumen ifrån en period när "popen" nästan var konstnärligt död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar