She Shot Me Down blev Frank Sinatras sista stora stund på skiva. Efter tio år av sporadiskt (och med tidigare mått medioker) skivutgivning, dåligt omdöme, och en allt mer accelererande kapitulation inför nostalgi, visade Frank Sinatra med det här albumet 1981, att han fortfarande var kapabel till stordåd.
Rösten är raspig, och långt ifrån den stämma som tidigare förflyttat berg. Själva albumet känns lite som en pastisch på den tematiska album om ensamhet som Sinatra gjorde under sin storhetstid, stråkarrangemangen är kanske lite "för mycket", och låt-materialet kanske inte helt klockrent alla gånger. Trots dessa defekter är Frank Sinatra – She Shot Me Down en fullkomligt oemotståndlig skiva. Det är just albumets imperfektioner som gör She Shot Me Down till Frank Sinatras sista stora album.
Tillsammans med Gordon Jenkins (arrangören bakom det klassiska September Of My Years-albumet) går Frank Sinatra in för att skapa relevant musik en sista gång, utan någon som helst kommersiell hänsyn. Frank Sinatra var alltid som bäst när han odlade sin depressivt mörka sida. Den krackelerande, ofta prat-sjungande rösten adderar därför ett extra lager av melankoli på ett redan dystert albumet, som sammanfattar känslan av resignation, som trots alla synliga triumfer, präglade Frank Sinatras sista tjugofem år. Allt som Frank Sinatra kunde göra var att sjunga, vad skulle ha funnits kvar för honom om han skulle ha slutat 1971 som ursprungligen planerat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar