I jämförelse med Philly-soul, bleknar nästan all annan soul, eller snarare all annan musik oavsett genre. Den majestätiska musik som Kenny Gamble, Leon Huff, Thom Bell, och andra geniala musikskapare, kokade ihop i Philadelphias Sigma Sound - studio under 70-talet, saknar i princip motstycke när det gäller evig kvalité.
O'jays som i mitten av 70-talet gav ut fyra klassiska album med episk philly- soul (där epos no 2 Ship Ahoy är bäst), är ett av många bevis för Philly-soulens arkitekters förmåga att göra musik som både är dansant och komplex. Innan Gamble/Huff slog klonarna i O'jays, var de en begåvad soul-trio bland så många andra. Efter "the Philly-treatment" var de en av musikhistoriens främsta akter (även om O'jays kanske i mycket var marionetter i sina producenters händer).
O'Jays största triumf har alltid varit det oerhört välkonstruerade Ship Ahoy - albumet ifrån 1974. En skiva med en aggressiv politisk udd, kombinerad med den mest ljuvliga formen av soul-musik. Ett album som till och med är bättre en föregående års klockrena genombrott Back Stabbers, och nästkommande års lysande Family Reunion. Mästerliga album båda två, men de står i skuggan av: The O'Jays – Ship Ahoy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar