McCartney II har aldrig låtit bättre.

I lördags spelade Paul McCartney i Globen, jag var dock inte där, en upplevelse av en hemsk konsert i samma arena 2003 höll mig borta. Däremot har jag så smått börjat lyssna på Paul McCartneys post-Beatles output igen, och knappt något av hans album låter bättre idag än det märkliga och experimentella synt-albumet McCartney II ifrån 1980. En skiva som i år har återutgivits med uppfräschat ljud och flera väldigt starka bonus-spår.

Efter att ha spelat in vad som kom att bli det sista Wings-albumet, den relativt mediokra Back To The Egg, började Paul McCartney i sin hemma-studio att experimentera med synthesizers sommaren 1979, utan någon annan baktanke än att ha kul. De väldigt produktiva solo-sessionerna skulle senare ha dokumenteras i formen av ett dubbelalbum, men skivbolaget ville ha ett enkelalbum, som senare kom att ges ut med namnet McCartney II. Följden av denna skivbolagskompromiss blev att flera starka spår hamnade som b-sidor, eller har förblivit outgivna fram till idag.

Trots att denna synt-musik då låg väldigt mycket i framkant och var betydligt knepigare än den radio-pop/Beatles-light som Paul McCartney hade gjort med Wings, resulterade inspelningarna i tre hits för McCartney (Coming Up, Waterfalls och den varje jul lika aktuella Wonderful Christmas Time) och albumet sålde även bra, fast många skivköpare lät nog McCartney II stå rätt så olyssnad. En dyster melankolisk stämning, konstiga ljud och flera instrumentala spår, samt sånger närmast uppbyggda på repetiva fraser, var nog för långt ifrån mainstream för många.

John Lennon däremot blev så inspirerad av McCartney II att han gick tillbaka till skivstudion efter en fem år lång paus och Paul McCartney har inte spelat in något bättre album sedan dess (även om det varit nära flera gånger). Än idag låter den här musiken som något ifrån morgondagen.

En intressant artikel om McCartney II hittar ni här: http://stephenbard.tripod.com/id122.html.