Veckans Film: De Kriminella/Un Flic (1972).

I veckan har Sveriges bästa dvd-distributör Studio S släppt trenchcoat-noir mästaren Jean-Pierre Melvilles sista film De Kriminella (eller Un Flic på franska) på svensk dvd. Denna kanske största av alla franska regissörer dog på tok för tidigt av en hjärtattack femtiofem år gammal 1973, mitt uppe i sin karriärs kommersiella/kreativa höjdpunkt, där han förädlat sin filmiska stil till absolut förfining.

De Kriminella suddar som vanligt hos Melville ut gränsen mellan poliser och kriminella, där det är väldigt oklart om vem som egentligen är "the bag guy" (eller vem regissören egentligen sympatiserar med). Filmen rymmer spektakulära rån-scener, minimalistiskt skådespeleri, tysta män i stiliga kläder, samt hjärnornas kamp när en genial rånare ställs emot en nitisk polis (Alain Delon i kanske sitt livs roll). Två melankoliska män som visar sig har mycket gemensamt. Sist men inte minst är De Kriminella ett bevis på Jean Pierre Melvilles fullkomligt unika cineastiska stil, med visuellt hänförande bildrutor som rymmer mer mörker än ljus. Kriminalfilm med psykologisk skärpa.

Filmlogg vecka 24.

Bob Roberts (Tim Robbins 1992). Politisk satir i fejkdokumentär stil om reaktionär folksångare som blir politiskt stjärnskott. Mer oroande än roande idag. Tim Robbins fångade en högerpopulistisk trend i amerikansk politik som bara har förvärrats sedan tidigt 90-tal.

Mannen Från Le Havre (Aki Kaurismäki 2011). Stillsam (och långsam) humanistisk film som nog ändå är mest för Kaurismäki-beundrare. Finsk melankoli fungerar även på franska.

Ta't Piano Henry Orient (George Roy Hill 1964). Underfundig film om två tonårstjejer som börjar stalka en känd pianist. Filmen upplevdes nog som bättre då den kom än nu, och Peter Sellers är inte alls övertygande som tjejernas objekt för romantisk dyrkan. Trots det skriker filmen efter någon slags remake.

Best Seller (John Flynn 1987). Polis som extraknäcker som författare får en obstinat torped på halsen. Rätt kass 80-tals thriller som aldrig blir mer än intressant. Borde ha varit bättre med tanke på all talang involverad.

Lawman (Michael Winner 1971). Hyfsat originell Burt Lancaster-western om en rigid sheriff i kamp mot förvånansvärt humana skurkar. Sevärd främst för en grym birollsbesättning med den alltid suveräna Robert Ryan i spetsen.

Stor Lars Hillersberg-utställning på Kulturhuset (måste ses).

Jag vet inte hur många idag som är bekanta med den kontroversiella svenska konstnären/satirikern Lars Hillersberg. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu när Kulturhuset stora retrospektiva utställning precis har öppnat. Utställningen är massiv, lyfter fram en av de stora svenska konstnärerna, och visar upp ett ofta provocerande livsverk som tvingar betraktaren att ställning. Lars Hillersberg visar sig vara en pionjär inom både politisk konst, popkonst, post-modernism, och den populärkulturellt inspirerande konst som utomlands går under namnet "Lowbrow". Främst hade dock Lars Hillersberg en egen stil som trotsade kategoriseringar, men resulterade i myllrande målningar (ofta av stadslandskap) med en känsla av olust, rika på både detaljer, liksom på samhällskritik.

Lär mer om utställningen här: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/2013/Utstallningar/Lars-Hillersberg--entreprenor-och-provokator/.

En bok som ni måste läsa om kollapsen som kommer.

Klimatförändringarna går inte att stoppa, och stora delar av världen befinner sig i ett politiskt kaos, ändå fortsätter de flesta av oss att leva som vanligt, utan en tanke på att morgondagen kan komma att bli radikalt annorlunda. Det är bland annat därför som ni måste läsa David Jonstads bok Kollaps. Där han med exempel ifrån historiens svunna imperier, pekar på att även den västerländska civilisationen kommer att kollapsa, och det kan vara snarare än vi tror.

Det mesta pekar åt fel håll, men den mörka framtiden behöver inte bli någon apokalyptisk domedag. Med rätt förberedelse och planering, kan vi fortsätta att leva relativt goda liv, men utan den excess som utmärker vår existens idag. Kollaps är främst en bok för er som ännu inte riktigt tagit varningsklockorna på allvar, just därför är Kollaps den enda bok som ni verkligen måste läsa i år.

Kollaps gavs ut förra året, men har redan kommit i pocket.

Filmlogg vecka 23.

Bang The Drum Slowly (John Hancock 1973). Lite orättvist bortglömd och udda basebollfilm. Finstämt om karaktär och lojalitet bland professionella baseboll-spelare. En av Robert De Niros genombrottsroller som döende slagman.

The We And The I (Michel Gondry 2012). Miche Gondry byter genre till socialrealism, men är ändå sig lik. Lite svajigt emellanåt, trots det är den här filmen om bråkiga kids på en buss ett måste.

Take This Waltz (Sarah Polley 2011) Michell Williams lyfter den hör sötsura indie-karamellen till något utöver det vanliga. Lyckligt gift kvinna blir förälskad i spännande granne och hamnar mitt i en livskris. Bra utan att vara något alldeles översvällande.

En Stjärna Föds (George Cukor 1954). Det har dröjt tills nu för mig att se det här legendariska Hollywood - eposet. Fullkomligt fulländat på flera plan. Faktiskt mer James Masons film än Judy Garlands. Denna store skådespelare var kanske aldrig bättre än här i rollen som alkad stjärna på dekis med ett hjärta av guld.

Filmlogg vecka 22.

Jag introducerar härmed en ny funktion här på bloggen. Varje måndag kommer jag att publicera en filmlogg med korta omdömen av de filmer som jag sett under veckan som var. Se det som min egen lilla riktledning till ert eget filmkonsumerande.

Uppe På Valmokullen (Gorō Miyazaki 2011). Bästa Studio Ghibli-filmen på länge. Finstämt och gulligt om ung kärlek i det tidiga 60-talets Japan. Pappa Miyazaki är även med på ett hörn, vilket borgar för kvalitet.

Motståndets Tid (Andres Veiel 2011). Rätt bra film om vägen till RAF för vänsterterroristen Gudrun Ensslin. En slags prequel till The Baader Meinhof Komplex.

Big Boys Gone Bananas (Fredrik Gertten 2011). Kul dokumentär om Doles försök att stopp Gerttens redan klassiska docu Bananas. Verkligheten överträffar dikten igen.

Liebestraum (Mike Figgis 1991). Mike Figgis må vara en underskattad auteur-regissör, men det här var bara dåligt. Inspirerat av Frank Lizsts musik, men enbart kalkon-noir.

We'll Take Manhattan (John McKay 2012). Inte så dum TV-film om legendarisk mode-plåtning med David Bailey och Jean Schrimpton i New York 1962. Mycket yta, men med en viss substans. Se den om SVT visar den igen någon gång.

Macca Mash Up!

Så kallade mash up/mix album där en artists låtar mixas om till mer eller mindre omisskännlighet, kan antingen bli sökt, eller tämligen fantastiskt. Det sena gäller för den brittiska DJ:n Freelance Hellraisers samarbete med Paul McCartney, på det lätta bisarra albumet Twin Freaks: Paul McCartney – Twin Freaks. Vad som började som öppningsmusik på Paul McCartneys världsturné 2004, följdes av ett album 2005. Mestadels okända McCartney-låtar görs om till något nytt (med betoning på dansant rytm), resultat blåser nytt liv i gammalt material, och visar med all tydlighet både att Paul McCartneys solo-output är en rik källa av superbt material, och att "Macca" är mer "out there" än vad man kan tro av hans ibland mesiga framtoning.