Boy A.

Bioaktuella Boy A är brittisk film när den är som bäst. Realistisk, kompromisslös och samhällskritisk. Men inte för den skull sakna vass dramaturgi eller fina personporträtt. Då den här typen av diskbänksrealism slår väl ut finns det knappast någon genre som har mer slagkraft. I Boy A kretsar handlingen kring en ung man som kommer ut från fängelset. Som pojke var han med och mördade en flicka och låstes då in. Med ny identitet ordnar det sig för honom i friheten. Han får jobb, flickvän och kompisar. Men det förflutna finns hela tiden i bakgrunden och hans skräck är att bli avslöjad.

Boy A är ett svettigt drama om en ung mans sökande efter gemenskap och självförlåtelse, men även en svidande kritik av det brittiska samhällets behandling av sin underklass. Vad är det för samhälle som låser in barn eller får dem att begå brott. Varför kan samma samhälle inte förlåta då straffet är avklarat. Det finns en vrede bakom den här filmen som är påtaglig. Slutet är dessutom oförutsägbart och saknar klyschor. Ett plus för det. Missa inte den här filmen!

Mera Gran Torino!

Precis som med hans förra film The Changeling är det som musiker Clint Eastwood utmärker sig med sin nya film Gran Torino. Den sång, medkomponerad av Eastwood själv (och han sjunger de första verserna) som hörs under eftertexterna är fantastisk. Smörig på det underbara sätt gamla radiohits kan vara. Skulle låten släppts för trettio - fyrtio år sedan hade den blivit en världshit. Lyssna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=MItMDkc343M.

Gran Torino.

Jag önskar nästan att Clint Eastwood hade låtit bli att göra den här filmen. Gran Torino där Clintan sägs säga farväl som skådespelare (men inte som regissör) är slarvigt gjord och har en unken moral. En dålig Eastwoodfilm med andra ord och det finns det många av (ungefär lika många som det finns bra). Clints stressiga inspelningsteknik med ett fåtal tagningar har väl aldrig känts mer begränsande, istället för spontanitet blir det dåligt skådespeleri (inte minst från Eastwood själv).

Gran Torino är full av blinkningar till Eastwoods karriär och berättelsen om en övergiven gammal man fast i en värld han inte längre förstår är kul i fyrtio minuter. Istället för en film om den vita amerikanska mannens kris får vi se hur Eastwood rensar upp i det nedgångna villakvarteret. Det blir ofrivillig komik då en åldrad Clint går runt och drar "coola" repliker (är han dement frågar man sig).

Filmen har ändå poänger och är småkul för Clintan - fans. Har man växt upp med hans filmer på TV uppstår det en nostalgikick. Tyvärr får Eastwoods gubbe för sig att göra en man av den hämmade granpojken. Det blir den värsta sortens fadersfiguruppfostran där den gamla mannen för över sina konservativa värderingar till ynglingen. Istället för att läsa böcker och jobba i trädgården bör man jobba på bygge säger Eastwood underförstått. Sällan har han varit mer uppenbart konservativ och ur takt med sin tid!

I skuggan av värmen.

Bioaktuella I skuggan av värmen är ingen svensk Panik i Needle park direkt. Filmen om en ung kvinna som kämpar mot ett heroinmissbruk och kanske hittar räddningen i kärleken, är förvånansvärt sval för att behandla ett sådant tungt ämne. Många scener är otäcka men som helhet är filmen kylig och utstuderad på ett sätt som påminner om "heroinchic". Det passar inte. Som ofta med svensk film är skådespelarna problemet, det känns inte naturligt.

Men filmen har sina poänger. Vi får se den moderna langaren som lever ett vanligt medelklassliv och en bild av en narkoman som i det längsta lyckas dölja sitt missbruk. Jobb och lägenhet lyckas hon behålla tack vare heroinmissbruk på schema. Men dessvärre mynnar det ut i något man sett förut (och då bättre).

Nothing is private.

Mannen bakom Six feet under (och manusförfattaren till American beauty) Alan Ball, har gjort sin debut som långfilmsregissör. Nothing is private är en smått sensationell. Vid tiden för det första Gulfkriget växer en utsatt tonårsflicka med libanesiskt ursprung upp i en villaförort i Texas. Två kulturer kolliderar och även om filmen är rätt hemsk, finns den underfundiga humor som är Alan Balls signatur. Tillsammans med en perfekt rollbesätning blir det en spegelbild av den typ av galningar man bara hittar i den amerikanska övre medelklassen. Förhoppningsvis har en stor regissörskarriär föds här.

Fotnot: Varför har den svenska distrubitören inte behållit originaltiteln Towelhead. Det är bara pinsamt då "engelska" titlar får nya "engelska" namn i Sverige. Speciellt i fallet här då titeln anspelar på en viktig aspekt av filmen.

Factory girl.

Det var en del snack om den här filmen från 2007 med Sienna Miller som 60 - talets "it-girl" Edie Sedgwick (musa till Andy Warhol och för en kort tid Bob Dylan). Factory girl släpptes dock direkt på DVD i Sverige och frågan är om inte Sienna Millers karriär dog med den här filmen. Problemet är att Sedgwick inte var världens mest intressanta person. Hon hängde med kända personer men de räcker inte för att göra henne intressant, speciellt då filmen lider av ett ständigt poserande.

Annars är Factory girl ambitiöst upplagd och tjusigt filmad i bästa retrostil från 60 - talet. Effekten blir att det känns som att bläddra i gamla nummer av Life, men efter halva filmen tappar man intresset. Det blir för mycket yta över innehåll. Det hjälps inte av att det spårar ur i ett triangeldrama mellan Sedgwick, Warhol och Dylan, fullt av antydningar som kan vara baserade på rykten.

Guy Pearce gör dock ett känsligt och fint porträtt av en ung Andy Warhol, som ännu inte blivit en ikon. Den mycket speciella person som Warhol var fångar han på pricken, liksom det utanförskap Warhol alltid bar på. Han iakttog världen omkring sig men deltog aldrig fullt ut.

Che at the movies.

Första delen i Steven Soderberghs tvådelade epos om Che Guevara, Che - argentinaren går nu på bio. Jag hade låga förväntningar men filmen är det bästa regissören gjort på åratal (även om projektet nog mest är Benicio Del Toros baby). Vi kommer kanske inte Che något närmare som person och visst saknas det viss hälsosam kritik. Vill man se en ikon punkteras är det här fel film. Snarare förstärks myten av Che via Del Toros rolltolkning, som ligger någonstans mellan imitation och märkligt metodskådespeleri.

Filmens styrka är Soderberghs tekniska briljans. Det blir mest gerilla strider som börjar segt men sedan utvecklas till något av de bästa krigsskildringar som gjorts. Då revoltörerna tar ett hotell befäst av Batistas trupper är det filmhistoria. Bäst är dock de svartvita scener då Che några år senare är på besök i New York för att tala i FN. Filmat precis i stil med "cuting edge" 1964, får vi se Che på besök i fiendeland. Fast naturligtvis blir han stjärnan på cocktailpartyt ändå. Truman Capote har ingen chans då Che snäser av den liberala senatorn Eugene McCarthys smöriga komplimanger!

Dessutom börjar och slutar filmen med en scen där en ung Che sitter på en terras i Buenos Aires och blickar ut över stadens natt. Där bestämmer han sig för att lämna medelklasslivet för den revolutionära kampen och vare sig Del Toro eller Soderbergh har någonsin gjort en bättre scen. Ren filmmagi!

Nu längtar jag till del två som snart har biopremiär. Kanske kompliceras bilden av den kubanska revolutionen då lite mer?