100 album du inte visste att du behövde höra #32 The Age Of Understatement (2008).

Arctic Monkeys är snart aktuella med ett nytt album, även om jag ser fram emot det skivsläppet, är det ett nytt album med de arktiska apornas kreativa motor Alex Turners sidoprojekt The Last Shadow Puppets som världen verkligen behöver. Den här duon som Alex Turner pysslade med 2008 tillsammans med en viss Miles Kane (ifrån gruppen Violent Flames) är alldeles för bra för att stanna vid en engångsföreteelse.

Det resulterande albumet The Age Of Understatement är en fantastiskt bombastisk hyllning till vad som då var sextiotalets mest ocoola musikgenre, den storslaget orkestrerade popen. Nu är det kanske den musikstilen som har åldrats allra bäst och The Last Shadow Puppets – The Age Of The Understatement är lång ifrån någon pastisch. Snarare rör det sig om en vidareutveckling av konceptet, där arrangemangen, körerna och stråkarna nästan är ännu maffigare än de var då. Visst hör man Scott Walker, Roy Orbison, Phil Spector och andra givna referensramar i den här majestätiska mixen, men The Last Shadow Puppets har något eget, främst i låtmaterialet som är oerhört raffinerat utan några ansatser till trött nostalgi.

Snarare låter det som om Alex Turner här tar sitt låtskrivande till en helt ny nivå där valpigheten ifrån Arctic Monkeys är borta. Det är vuxnare och mer sofistikerat, fast själva känslan och de grundläggande stildragen är kvar hos vad som idag nog är Storbritanniens vassaste låtsmed.

Mera Terrence Malick.

Terrence Malick är en regissör som verkligen inte skämmer bort oss cineaster med filmer. Fem stycken har det blivit sedan 1973. Den uppmärksamhet som nu tillfaller The Tree Of Life gör förhoppningsvis att flera upptäcker den kvartett filmer han har gjort innan.


Efter att ha börjat i filmbranschen som manusförfattare fick Terrence Malick ett direkt genombrott med sin numera klassiska debut Det Grymma Landet (Badlands). En drömsk och bitterljuv femtiotalsskildring om ett ungt par på flykt undan rättvisan. För en tid lyckas de skapa sin egna förtrollande värld innan verkligheten hinner ikapp. Ett tema som går igen i nästan alla av Malicks filmer.

Days Of Heaven (Himmelska Dagar) från 1978 förblir en av de bästa filmer som någonsin har gjorts. Det är en av flera ambitiösa filmer som avslutade New Hollywood-epoken, och regissörens perfektionism under den krävande inspelningen är legendarisk. Själva storyn är en till ytan simpel med ett triangeldrama på landsbygden i början av 1900-talet. En premiss som används av Terrence Malick för att skapa en lyriskt vacker film om en tidsepok som krossades av moderniteten.


Sedan dröjde det enda till 1998 innan Den Tunna Röda Linjen blev klar. Jag har inte sett Terrence Malicks omsusade comeback-film sedan dess premiär, men minns den som väldigt bra.


Det var däremot ingen som brydde sig om A New World som släpptes utan fanfarer 2005. En flopp som är betydligt bättre än sitt rykte. Pocahontas-myten återberättas med historiskt autenticitet och återigen får vi se hur en idyllisk värld krossas. I det här fallet indianernas av de vita kolonisatörerna.

The Tree Of Life - årets bästa film?

Det känns tveksamt om det kommer att komma någon annan film i år som är bättre än guldpalmsvinnaren The Tree Of Life. Trots att filmens slut närmast är ett pekoral, är den långsamma regissören Terrence Malicks femte film ett mästerverk av en sällsynt sort. Jag förstår inte riktigt hur allt hänger ihop (misstänker att filmen vinner på att ses om) och själva grundstoryn är rätt simpel, en amerikansk medelklassfamiljs öde under åren kring 1960.

Terrence Malick skapar dock ett nästan hypnotiskt sug i filmberättandet. Precis som i hans tidigare filmer har The Tree Of Life en närmast drömsk och lätt hallucinatorisk karaktär. Bilberättandet är som alltid oerhört vackert trots att filmen utvecklar sig emot en katastrof. Den av de tre pojkarna i familjen som filmen fokuserar på, slits emellan sin godhjärtade mamman och dem auktoritära och inte alltid trevliga pappa (Brad Pitt i vad som nog är hans livs roll som den amerikanska familjeförsörjaren under press). En inre kamp som nästan får pojken att explodera inombords.

Det bör tilläggas att jag även gillade de flummiga skapelsescenerna som Terrence Malick lägger in i början av filmen. Hur dessa segment ska sammankopplas med resten filmen greppar jag inte riktigt, men de är oerhört suggestiva, ger ekon av 2001 och bevisar att de mest pretentiösa regissörerna oftast får till de bästa filmerna.

100 album du inte visste att du behövde höra #33 A.M. (1995).

Historien om Wilco började här med en anspråkslös samling välklingande sånger med lätt country-doft. Wilco – Wilco A.M. lät som en delstilisering av de mer melodiösa inslagen hos Uncle Tupelo, Jeff Tweedys tidigare betydligt mer countryrock-betonade band. Efter A.M. har Wilco ömsat skinn ett antal gånger, men det har alltid varit just "låtarna" som varit det bestående minnet och förklaringen till bandets vidunderliga storhet. En storhet som i högsta grad finns redan på debutalbumet som växer låt för låt. Låtskrivande blir sällan bättre än så här, fullt förklarligt då Jeff Tweedy verkar hantverket i blodet.

Som Dylan på film.

Nja, det är väl knappast för sina celluloida äventyr som Bob Dylan kommer att gå till historien (även om hans senaste försök Masked And Anonymous från 2003 är "underskattad"). Det är väl som dokumentärfilmsobjekt som Bob Dylan kommit mer till sin rätt på vita duken, främst då i den svartvitt skakiga Don't Look Back, som osminkat visar en artist i förändring under hans sista folksångare/första rockstjärneturné i Storbritannien 1965. En film som även inspirerade Stuart Murdoch till att komponera den bästa låt som någonsin har skrivit om

Congratz Mr Zimmerman.

Bob Dylan fyller idag sjuttio år, men av någon anledning har han alltid känts "Forever Young" (Bob Dylan – Forever Young) för att citera honom själv, eller snarare är han numera en väldigt ungdomlig äldre herre, medan han som yngling tycktes besitta åratal av erfarenhet. En person bortom alla åldrar helt enkelt som nog inte har överraskat oss för sista gången med sin aldrig sinade briljans.

Jag vet inte om det är en slump att jag i vår mestadels enbart har lyssnat på Bob Dylan (och Bossa Nova), men Robert Zimmerman har en förmåga att dyka upp som gubben i lådan när man minst anar det. Det kan gå år utan att du knappt lyssnar på hans skivor och så kommer behovet av att bara få höra honom helt plötsligt.

Utbudet av Bob Dylan på Spotify är som alla vet minimalt, det gör inget om man som jag har cirka trettio album med honom i CD-hyllan, ni andra får hålla till godo med den här spellistan med Dylan-covers som tidningen Sonic satt ihop: Sonic: Dylan 70!. Det är faktiskt inte alltid Dylan själv som spelat in de ultimata versionerna av sina låtar.

Svensk Lincoln-biografi.

Lagom till hundrafemtioårsjubileet av Abraham Lincolns död och det amerikanska inbördeskrigets slut har en en svensk Abraham Lincoln-biografi getts ut. Abraham Lincoln: Hans Liv Och Tid av Staffan Ekendahl är pedagogisk uppbygg och en intressant historielektion. Det är slående hur slumpartat historien ibland tar sig. Det var inte alls på något sätt förutbestämt att Lincoln skulle bli president eller att han skulle visa sig vara ämbetet värdig. Varför amerikaner dyrkar denna president mer än alla de andra blir rätt tydligt. Han vågade ta obekväma beslut som räddade nationens framtid.

Tyvärr lider den här biografin även av en viss dålig redigering med för många upprepningar, det förtar läsningen lite, även om Abrahams Lincolns fascinerande levnadsöde gör att det går att bortse ifrån.