Joh Coltrane X 2.

Det är kul då skivbolag göre fel. Då John Coltranes album Ascension skulle släppas 1966 skickades av misstag fel master i väg till fabriken. John Coltrane hade under samma session 1965 gjort ungefär två lika långa tagningar av titelspåret men det var tagning 1 har föredrog. Skivbolaget Impulses chef Bob Thiele som visste hur noga deras husstjärna var med kvalité ändrade sedan så att tagning 1 ersatte tagning 2 men albumfordralen och skivnumret var det samma. Alltså kom det finnas två versioner av Ascension ute i skivbutikerna och det blev en sport för jazzdiggare att hitta version 2 (som var tagning 1). Det enda som avslöjade vilken som var vilken var meddelandet "Edition 2" på version 2.

På CD ligger de både versionerna efter varandra i den ordning de spelades in, vilket resulterar i att det känns som Acension aldrig tar slut. Det blir dubbel upplaga där de båda tagningarna starkt skiljer sig åt men ändå växer ihop till en slags gigantisk symfoni. Coltrane utökade här sin kvartett till ett elvamannaband med bland andra Freddie Hubbard, Pharoah Sanders och Archie Sheep som då var unga och heta. Resultatet blev en storbandsmusik som man aldrig hört maken till (även om det finns kopplingar till Coltranes tidigare experiment med stor orkester på Afric/brass från 1961). Musikerna fick instruktioner att spela fritt och alla blåser verkligen på samtidigt som Coltranes ordinarie grupp håller allt samman.

Acsension var starkt kontroversiell då den släpptes med ett enda fyrtio minuter långt stycke och fick vissa att undra om Coltrane hade tappat allt sans och vett. Albumet signalerade att John Coltrane inte skulle komma att göra karbonkopior av storsäljaren A love supreme, fortsätta att spela in fina versioner av standards eller samarbeta med vördade jazzikoner. Som alltid med med Coltrane var det ständig utveckling som gällde. Han vägrade att se tillbaka.

Där kritikerna då hörde oväsen hör man idag bara fantastisk musik och ett av hans bästa album (vilket säger en del då i praktiken samtliga skivor han gjorde är mästerverk). Visst, det här är en skiva man kan sätta på för att störa granarna men det svänger och då samtliga musiker kommer loss blir det oerhört explosivt. Alla bjuder dessutom på fina solon vilket gör det till ett album att spela om och om igen. Coltranes sinne för melodi ligger dessutom som alltid i bakgrunden för allt han gjorde och gör att det inte spårar ur i frijazz. Istället blir det tidlös musik från i går som lika väl kunde ha spelats in i framtiden.