David Bowies så kallade Berlinperiod i slutet av sjuttiotalet hör till rockhistoriens mest mytomspunna. Den är dock lite överreklamerad, för han bodde inte ens två år i staden och av de album som ingår i Berlintriologin det bara är det andra Heroes som skrevs och spelades in där (och rent musikaliskt var de här albumen bara en fortsättning på den mästerliga musik han innan hade spelat in i USA). Nåväl, Thomas Jerome Seabrook försöker sammanfatta de här åren när Bowie gjorde sin mest banbrytande musik i Bowie in Berlin. Boken visar hur Bowie återfödds så väl som människa och som artist i den delade staden. Efter en tid av isolering i Los Angeles var han präglad av drogmissbruk och psykisk sjukdom men lyckades komma igen.
Bowie in Berlin är en trevlig bok men kommer inte med så mycket nytt. Den bygger mestadels på tidigare publicerade texter. Mycket av informationen finns redan i den utmärkta lilla boken Low av Hugo Wilcken (som enbart behandlar detta Bowies bästa album). Jag rekommenderar intresserade att istället läsa den för rent språkligt är Bowie in Berlin så där och innehåller inte några nyheter om Bowies hemliga privatliv under den här perioden, vilket vore önskvärt. Dock får vi lite matnyttig information om själva inspelningsprocessen. Till exempel använde Brian Eno olika kort med introduktioner för styra studioarbetet. Resultatet blev som alla vet mästerligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar