Ponyo!, Ponyo!, Ponyo!, Ponyo!

Snällasta filmen i år och bäst på biorepertoaren för tillfället är utan tvekan Ponyo. Jag måste erkänna att de tidigare Hayo Miyazaki - filmer som jag sett inte riktigt föll mig smaken. Men inför Ponyo föll jag pladask. Den kärleksfullt animerade filmen om fiskflickan Ponyo som vill bli människa, efter att hon har träffat och tagits hand om av en snäll pojke, är barnfilm som får både de yngsta i salongen att skrika av glädje och de äldre att njuta. För förutom fantastiska animationer från havets botten (som samtidigt inte är "för" duktiga) är det här en historia som präglas av en djup humanism. En enkel men briljant historia om kärlek och vänskap (och om mod och att acceptera det okända) blir i Miyazakis händer något stort. Också har vi Ponyo själv då. Hon är inte bara gullig utan även en riktig liten tuffing. En ny stor filmpersonlighet är född.