Jag tillhör inte dem som betraktar den i år fyrtioårs jubilerande Woodstock-festivalen som någon stor kulturell höjdpunkt. Musiken som framfördes var mestadels rätt jobbig vit bluesrock och så väl artisternas som publikens utseende och uppförande var bitvis för mycket "motkultur" för mig. Men även en skeptiker som jag charmas av Ang Lees nya film Taking Woodstock. Den handlar inte om själva festivalen i sig utan om hur den organiserades, och varför ett par slumpmässiga beslut ledde till att den inte hålldes i Woodstock utan på en annan ort i de norra delarna av delstaten New York. Och "big buisness" var redan i planeringsstadiet en viktig aspekt för arrangörerna, vilket Ang Lee påpekar (som tur är undviker han alltför mycket romantiserade).
Egentligen är Taking Woodstock en bagatell men den är riktigt bra i sin anspråkslöshet. Speciellt skildringen av lokalbefolkningen som trots att sextiotalet snart har passerat lever sina liv som de alltid har gjort är uppfriskande, och desstum är de flesta förstående, hippiehatarna är i minoritet. Det hjälper att Ang Lee har rolbesatt med lite okända ansikten eftersom det ger en stark autencitet. Alla tidstypiska detaljer är exakta och om inte regissören i slutet hade försökt sig på ett LSD - collage (en annan tidstypisk aspekt) hade den här mysiga filmen varit en klockren fullträff!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar