Per Johansson debuterade för några år sedan med den helt lysande romanen Göteborg i päls som på ett mycket underhållande och närmast uppbrutet sätt skildrade huvudpersonens arbete i ett restaurangkök. I år har uppföljaren Cancersurfare getts ut och den är tyvärr inte alls lika bra, trots att författarens språkliga särart är intakt. Den här gången jobbar huvudpersonen i hemtjänsten samtidigt som flera parallella historier pågår med koppling till nazismen på 40-talet.
Precis som i Göteborg i päls är det arbetsskildringarna som är bäst. Redogörandet för det på alla sätt skitiga och viktiga hemtjänstjobbet är utmärkt och smått skrämmande om ett dolt Sverige som de flesta väljer att blunda inför. Men nazist - berättelserna blir tillslut bara röriga och tråkiga. Vad tänkte författaren där? Kopplingen mellan bokens två olika story - fragment fungerar inte riktigt, men de stunder av genialitet i Per Johanssons språk som finns gör trots allt boken läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar