Melancholia = Mästerverk?

Om Melancholia är ett mästerverk eller bara en "välgjord film" får framtiden utvisa. Vad som är säkert är att Lars Von Trier inte har gjort en sådan här formfulländad och helgjuten film sedan Dancer In The Dark för över tio år sedan. Regissören som ofta har valt vända sig bort ifrån traditionellt filmspråk är här nästan neoklassisk i sitt filmberättandet. Melancholia har rent episkt vackra scener som ekar av att allt är förgängligt. Det är passande eftersom filmen handlar om jordens möjliga undergång inför en kollision med en annan planet, och den känsla av melankoli (men konstigt nog inte panik) som detta scenario för med sig.

Vad som mestadels utmärker Melancholia är första halvans myllrande långa bröllopsfest. Lars Von Trier blinkar här lite åt liknande utdraga festscener i klassiska filmer som Deer Hunter och Leoparden. Det rör sig om filmskapande på en ren virtuos nivå när ett dystert partajande i skuggan av en annalkande katastrof skildras. Filmens andra del är mer långsam och kontemplativ, nästan som en helt annan film. Melancholias båda halvor hakar inte helt friktionsfritt i varandra men bidrar till att förhöja helhetsupplevelsen.